Låter Bon Iver fylla mitt sinne.

"Now and then I think of when we were together

31 december.
Sista dagen på året.

Jag har sagt det förr, och jag säger det mer än gärna fler gånger.
Vilka fina vänner jag har.
Skulle för allt i världen inte vilja byta ut er.

Jag är rädd.
Förbannat jävla äckelrädd.
Jag känner mig lycklig och trivs enormt med livet just ikväll.
Känner mig så nöjd över att det precis är som det är..

Jag är livrädd på ett bakslag.
Vad det än är så har jag en orosklump i magen.
Varför kan jag bara inte få vara lycklig.?
Nej, jag är så rädd att jag hade kunnat börja gråta på riktigt.
Så rädd att det ska ligga ett brev med en kallese på posten imon.
Att det ska komma ett anonymt samtal.
Att ngt ska hända ngn.
Fan fan fan.

"Det krävs två för en tango men det var du som gick din väg,
det var ditt sätt att lära mig, lära mig vad kärleken är, tårar från en clown det är vad kärleken är"

Igår var det tisdag.
Jag och två goda vänner käkade en sen middag och tog varsin öl.
När vi skulle gå påpekade jag att en av vännernas tändare låg kvar på bordet.
Att han inte skulle glömma den.
Han sa ngt i stil med:
"Tur att du påminde mig om den! Den är ju min medhjälpare till cancer"
"Det kan man få ändå"
"Ja du om ngn borde väl veta!"

Direkt efter han kläckt ur sig detta blir han helt likblek och kommer på vad han har sagt.
FÖRLÅT och puss och kramar.
Jag vet att han inte menade ngt elakt, att han inte alls vill såra mig.
Jag blev inte direkt sårad heller.
Men började fundera..
Varför har det liksom blivit en grej att skoja om?
CANCER.
När fan blev det kul undrar jag??????

All världens kärlek till Timbuktu och Movits!
Men här sjunger vi om cancer i röven och att du sitter i skallen som en hjärntumör..
Kanske bara är jag som hakar upp mig på detta.
Att det just handlar om CANCER.
Och att cancer inte är ngt kul.
Inte alls.
Visst, det är väl precis det de vill framhäva i sina texter.
Men någonstans är det fortfarande lite tabu-belagt.
Så fort ordet nämns, blir jag lite kall i hjärtat.
Känner mig lite vingklippt.

Gråter en skvätt och hade hellre sett fram emot en kväll ensam på soffan med mina tårar för mig själv ist för att kleta på ny maskara och gå och sätta mig på AW med kollegorna...
Men nej.
Jag orkar inte gråta idag.
Jag gör bara inte det..

Jag och finaste Sanna var å fikade innan.
Kom in på dig, som jag försöker förtränga.
Undra vad du gör,
Vad du har på dig.

Såg en tröja för några dagar sedan som det bara stod ditt namn på.
Tänkte att den hade passat dig som handen i handsken.
Att ingen hade burit upp den så bra som du.
Egentligen ville jag bara köpa den och ge dig den.
Säga att du hade vart vackrast i den.
Men nej.
Nu drömde jag igen.
För den verkligheten är det ingen som lever i...

Jag tänker på dig ibland.
Eller, ja, ganska ofta.
Undrar hur det är med dig.
Samtidigt som jag vill veta för att jag bryr mig, så vill jag inte.
För jag vet hur jävla pissigt jag kommer må om jag väljer att höra av mig till dig.
Gång på gång bygger jag falska förhoppningar.
Jag vet ju att dom kommer rasseras likt ett korthus så fort jag håller i första kortet.
Det är för tidigt.
För om jag frågar hur det är med dig, kommer du berätta om henne.
Och det vill jag inte veta.
Jag vill inte lyssna någonstans på det.
Fan med.
Ännu fler tårar trillar och jag inser att jag får ont i magen av att lägga så mkt energi på dig.
Allt kaffedrickande kan oxå vara en bidragande orsak.
Känner mig helt färdig.
Helt slut i rutan.

Förtränger det där som är jobbigt. Sånt som hänt för ett tag sen. Även det som är lite nybetonad ångest. Låter Bon Ivers toner fylla mitt sovrum. Ligger i sängen och känner mig alldeles för liten för den. En ensam tår letar sig ner för kinden. Önskar att jag hade kunnat säga att det känns lättare nu, när det gått en tid. Men icke. Lägger handen på hjärtat, sluter ögonen och känner efter. Men bara lite. För om jag gör det tillräckligt vet jag att jag snart slutar i ett vattenfall och kanske dränker mig själv...

Det var längesen jag var såhär trött rakt igenom. Känner mig tom trött i själen. Julfesten med jobbet sitter i ryggen och dålig sprit-sömn på det. En dag på stan med syster fylld med skratt och en timmes hård sömn på soffan känns inte som rätt laddning för ett nattpass på jobbet, trots att dagen inte kunde spenderats på ett bättre vis. Hade inte bangat att gå å slänga mig på sängen och totaldäcka och köra världens sovmorgon imorgon. Tanken att ngn väckt en med världsfrukost hade suttit fint. Men så är det ju inte. Här ska det jobbas natt. Och vakna själv.

Det här med att klockan tickar på och jag ska jobba förmiddag imorgon är jag inte riktigt överrens med.
Vill skruva tillbaka klockan ett par timmar så jag hinner sova lite mer än vad jag kommer att göra.
Jag vet, stäng av datorn och blunda.
Hur svårt kan det vara.
Jag är fast.
En drog som knarkas hysteriskt.
Jag KAN VERKLIGEN INTE SLITA MIG.
Musikhjälpen.
Även om det bara rullar i bakgrunden är jag fast.

Borde jag styra upp det här med att gå å lägga mig, vet hur mkt jag kommer hata mig själv i morgon när klockan ringer 04.30. . . . .
Tåls å tänkas på...