Timglas.
Måndagen lider mot sitt slut.
Natten omsluter, kylan vidtar och snöflingor ringlar ner i mörkret från himlen.
Mer snö?
Men välkommen som fan.
Det är mkt på jobbet nu.
Mkt i mitt liv över huvudtaget.
Och framför allt, mkt i min skalle.
Dagligen finns ångesten där.
Det känns som att den håller på att ta över.
Idag var tårarna nära, så jävla nära så många gånger.
Jag vet, mina fina fina vänner finns där.
Men det är ofta jag inte kan släppa ut det.
Jag kan liksom inte lätta hjärtat för er och säga ngt.
För jag vet inte.
Jag vet uppriktigt sagt inte vad jag ska säga?
Ord på det som hemsöker mig finns inte.
Kallt-varmt.
Svart-vitt.
Ensam-tvåsamhet.
Framåt kvällen vände det till det lite varmare, lite ljusare.
Städade bort min ångest för stunden.
Får fortsätta i morgon.
Jag borde försöka sova.
Hat-tisdag i ligger framför oss.
Men tankarna är för många.
För starka för att kunna slås bort med kuddkrig.
Om ngn har en pansarvagn till salu eller bara för uthyrning, så är jag intresserad.
Natten omsluter, kylan vidtar och snöflingor ringlar ner i mörkret från himlen.
Mer snö?
Men välkommen som fan.
Det är mkt på jobbet nu.
Mkt i mitt liv över huvudtaget.
Och framför allt, mkt i min skalle.
Dagligen finns ångesten där.
Det känns som att den håller på att ta över.
Idag var tårarna nära, så jävla nära så många gånger.
Jag vet, mina fina fina vänner finns där.
Men det är ofta jag inte kan släppa ut det.
Jag kan liksom inte lätta hjärtat för er och säga ngt.
För jag vet inte.
Jag vet uppriktigt sagt inte vad jag ska säga?
Ord på det som hemsöker mig finns inte.
Kallt-varmt.
Svart-vitt.
Ensam-tvåsamhet.
Framåt kvällen vände det till det lite varmare, lite ljusare.
Städade bort min ångest för stunden.
Får fortsätta i morgon.
Jag borde försöka sova.
Hat-tisdag i ligger framför oss.
Men tankarna är för många.
För starka för att kunna slås bort med kuddkrig.
Om ngn har en pansarvagn till salu eller bara för uthyrning, så är jag intresserad.
Kärlek.
Kvällen ska spenderas med denna underbara flicka.
Vi ska ut och käka.
Så mys.
Hon är en av de bästa.
Jag älskar henne
.
Det är allt bra konstigt.
Med tanke på allt jag har gått igenom så suckar och gnäller jag över en förkylning.
Med tanke på allt jag har gått igenom så suckar och gnäller jag över en förkylning.
Bigger than us
2 dagar med jobbet avverkade nere i Malmö.
Fan alltså, jag gillar staden.
Syster, nu får vi slå våra klocka huvuden ihop och börja leta jobb snart.
Sen kväll och tidig morgon.
Jag är slut i hela huvudet.
Förkylningen tyckte det var dags att bryta ut och våldta sig på min arma kropp.
SÅ tung i huvudet och jag funderar allvarligt på att stoppa in en massa papper i näsan och köra ner en flaskborste i halsen och riva runt.
Var sängen mer lockande än ngnsin när jag vaknade i morse?
Förmodligen är svaret och klingande JA!
Men det finns dom som har det värre.
Jag messade en kompis igår, tyckte att jag behövde lite sympati för min förkylning, att det var lite synd om mig.
Han svarade att han kände sig mer död än levande.
Han hade maginfluensa.
Det finns dom som har det värre.
I'd never want to see you unhappy I thought you'd want the same for me
Söndag igen.
Klockan tickar och snart är det dags för sängen.
Egentligen har det vart tid för säng ett alldeles för bra tag.
Men är jag trött?
Nej.
Som vanligt..
Söndag.
Ångestens dag.
Och visst har det varit så, som så många gånger förr...
Hjärtklappning när jag tänker på att jag snart ska gå till jobbet.
Sluter ögonen, blundar hårt och andas djupt.
Idag har jag inte velat göra ngnting.
Fått obehag i kroppen så fort jag gett mig på ngt.
Tills kvällen kom.
Plötsligt inser jag att jag får ångest över just det att jag inte gjort NÅGONTING idag.
Fan med.
Diskar disken.
På med träningskläder och körde powerwalk med musik i öronen.
Hög hög musik.
Rensa tankar, försöka få bukt på dom.
Det brukar ju hjälpa? Kännas lite lättare.
Det brukar vara min frihet, bara gå och gå och gå.
Men nej.
Vet i fan om det inte blev värre ikväll..
Fan.
Just nu vill jag bara gråta.
Skrika och gömma mig under täcket.
Kasta omkring saker och känna mig liten.
Ångesten håller på att ta över.
Jag måste vara stark.
För jag pallar inte se ut som jag supit i 3 månader i sträck i morgon på jobbet.
Ja, för det är precis så det kommer att se ut om jag gråter mig till sömns...
Jag får hitta det lilla påklistrade leendet i badrumsskåpet.
Det jobbigaste är att det börjar slitas ut...
Klockan tickar och snart är det dags för sängen.
Egentligen har det vart tid för säng ett alldeles för bra tag.
Men är jag trött?
Nej.
Som vanligt..
Söndag.
Ångestens dag.
Och visst har det varit så, som så många gånger förr...
Hjärtklappning när jag tänker på att jag snart ska gå till jobbet.
Sluter ögonen, blundar hårt och andas djupt.
Idag har jag inte velat göra ngnting.
Fått obehag i kroppen så fort jag gett mig på ngt.
Tills kvällen kom.
Plötsligt inser jag att jag får ångest över just det att jag inte gjort NÅGONTING idag.
Fan med.
Diskar disken.
På med träningskläder och körde powerwalk med musik i öronen.
Hög hög musik.
Rensa tankar, försöka få bukt på dom.
Det brukar ju hjälpa? Kännas lite lättare.
Det brukar vara min frihet, bara gå och gå och gå.
Men nej.
Vet i fan om det inte blev värre ikväll..
Fan.
Just nu vill jag bara gråta.
Skrika och gömma mig under täcket.
Kasta omkring saker och känna mig liten.
Ångesten håller på att ta över.
Jag måste vara stark.
För jag pallar inte se ut som jag supit i 3 månader i sträck i morgon på jobbet.
Ja, för det är precis så det kommer att se ut om jag gråter mig till sömns...
Jag får hitta det lilla påklistrade leendet i badrumsskåpet.
Det jobbigaste är att det börjar slitas ut...
Kärlek
Saknar.
Saknar dig fast du står här mitt framför mig
Idag känner jag mig pig?
Vad fan hände där då?
Pigg och idag har jag ett ÄKTA leende på läpparna?? :O
Trött som en björn som ska gå i ide i morse, men nu när jag kom till jobbet så känner jag mig pigg, glad och utvilad!
Hänger inte med alls..
Är det för att jag har min snygga skinnkjol på mig idag?
Är det för att min fina jacka fixk klä min kropp idag när jag gick till jobbet?
Är det för att Familjen sjöng "det var jag" nyss för mig?
Det oroar mig.
Att jag känner som jag gör idag.
Att jag är äkta glad..
Inte fan kan jag få vara lycklig för att jag känner som jag gör heller...
Sist jag kände denna glada äkta lyckan mer än bara för stunden så gick det åt helvete.
Jag är så sinnesjukt rädd att det ska hända ngt så ovärt idag.
Ångesten trappas på.
Och jag vet inte om det är bättre att trilla tillbaka i den lite mer ångestbeklädda sinnesstämningen och verkligheten..
Vad fan hände där då?
Pigg och idag har jag ett ÄKTA leende på läpparna?? :O
Trött som en björn som ska gå i ide i morse, men nu när jag kom till jobbet så känner jag mig pigg, glad och utvilad!
Hänger inte med alls..
Är det för att jag har min snygga skinnkjol på mig idag?
Är det för att min fina jacka fixk klä min kropp idag när jag gick till jobbet?
Är det för att Familjen sjöng "det var jag" nyss för mig?
Det oroar mig.
Att jag känner som jag gör idag.
Att jag är äkta glad..
Inte fan kan jag få vara lycklig för att jag känner som jag gör heller...
Sist jag kände denna glada äkta lyckan mer än bara för stunden så gick det åt helvete.
Jag är så sinnesjukt rädd att det ska hända ngt så ovärt idag.
Ångesten trappas på.
Och jag vet inte om det är bättre att trilla tillbaka i den lite mer ångestbeklädda sinnesstämningen och verkligheten..
Fucka upp är mitt andra namn.
Jag hatar att gå upp på tisdagar.
Jag fullkomligt HATAR.
Den dagen är SÅ mkt värre än måndagar, ja värre än vilken dag som helst.
Det känns bara som jag inte vill.
Som att jag aldrig mer skulle vilja heller för den delen.
Efter alldeles för många snoozningar så låg jag där och insåg att klockan inte tänkte vridas tillbaka.
Suck.
Upp och hoppa, kleta smink, dra på kläder, äta frukost. leta nycklar.
Inte nog med att tisdagar är värda att hata redan från början, nu är man uppsagd och det regnade.
Fucking ÖSREGNADE.
Var man inte deprimerad innan så blev man det ta mig fan då.
Jag fullkomligt HATAR.
Den dagen är SÅ mkt värre än måndagar, ja värre än vilken dag som helst.
Det känns bara som jag inte vill.
Som att jag aldrig mer skulle vilja heller för den delen.
Efter alldeles för många snoozningar så låg jag där och insåg att klockan inte tänkte vridas tillbaka.
Suck.
Upp och hoppa, kleta smink, dra på kläder, äta frukost. leta nycklar.
Inte nog med att tisdagar är värda att hata redan från början, nu är man uppsagd och det regnade.
Fucking ÖSREGNADE.
Var man inte deprimerad innan så blev man det ta mig fan då.
Slutet på början
Idag kom det.
Slutdomen.
När man ska få gå hem från jobbet.
Den siste maj är min tid på företaget slut.
Det är med vemod och ja, jag vet faktiskt inte riktigt.
Det känns inte så fruktansvärt ändå.
Tror jag inte.
Var ju ganska säker på att detta skulle komma.
Ett väntat beslut, så för en gångs skull ingen käftsmäll.
Det som känns jobbigast är kollegorna.
Kommer ju sakna dom jättemkt.
Och det verkar som dom kommer sakna mig med jättemkt.
Stämningen var låg när vi alla satt där och fick beskedet av vår chef.
Jag var den som var mest positiv till det.
Alla hänge med huvuden men försökte le och sa att det skulle lösa sig.
Jag är ju ung och utåtriktad som bara den.
Trevlig och kommer få ett klockrent betyg med mig i bagaget.
Ja, man tackar.
Men klart det ska lösa sig!
Efter en powerwalk, snack med mina fina fina vänner och musik som förgyllde så känns det lite bättre.
Denna veckan ska jag ta tag i mitt jobbsökande på allvar.
För nu är det just det som gäller.
Nu är det ta mig fan allvar.
På torsdag ska jag träffa min beteendevetare.
Han som ska säga hur jag ska bete mig nu när jag går igenom detta.
Egentligen ska jag väl komma fram till det själv när jag sitter där i hans lilla rum.
Det brukar vara så, att han säger att jag är så förnuftig.
Vet exakt hur man ska bete sig i situationer jag går igenom.
Jag ska sitta där och komma fram till detta.
I fotöljen som man kan snurra i, vilket jag alltid gör just för att man kan det.
Jag tycker om min beteendevetare.
Han är som en stor nallebjörn på ngt vis.
Jag önskar att jag kunde berätta allt för honom.
Jag måste göra det.
Men jag pallar fan inte gråta offentligt.
Har börjat tycka det är så jävla jobbigt.
Jag måste ta mig i kragen.
Jag vet att det är okej att gråta inför folk.
Helt okej.
Mer än okej tom..
Men jag vet inte.
Just nu är jag inne i en period där jag helst av allt bara vill hålla det jobbiga inom mig.
Inte belasta andra, hålla inne tårarna, för det känns så jobbigt att gråta.
Jag vet att jag alltid känner mig lite bättre efteråt, så jag förstår inte varför tårkanalerna inte svämmar över.
Nej, allvar var det.
Inget svamlande.
Ta tag i din jobbsituation Mikaela...
Slutdomen.
När man ska få gå hem från jobbet.
Den siste maj är min tid på företaget slut.
Det är med vemod och ja, jag vet faktiskt inte riktigt.
Det känns inte så fruktansvärt ändå.
Tror jag inte.
Var ju ganska säker på att detta skulle komma.
Ett väntat beslut, så för en gångs skull ingen käftsmäll.
Det som känns jobbigast är kollegorna.
Kommer ju sakna dom jättemkt.
Och det verkar som dom kommer sakna mig med jättemkt.
Stämningen var låg när vi alla satt där och fick beskedet av vår chef.
Jag var den som var mest positiv till det.
Alla hänge med huvuden men försökte le och sa att det skulle lösa sig.
Jag är ju ung och utåtriktad som bara den.
Trevlig och kommer få ett klockrent betyg med mig i bagaget.
Ja, man tackar.
Men klart det ska lösa sig!
Efter en powerwalk, snack med mina fina fina vänner och musik som förgyllde så känns det lite bättre.
Denna veckan ska jag ta tag i mitt jobbsökande på allvar.
För nu är det just det som gäller.
Nu är det ta mig fan allvar.
På torsdag ska jag träffa min beteendevetare.
Han som ska säga hur jag ska bete mig nu när jag går igenom detta.
Egentligen ska jag väl komma fram till det själv när jag sitter där i hans lilla rum.
Det brukar vara så, att han säger att jag är så förnuftig.
Vet exakt hur man ska bete sig i situationer jag går igenom.
Jag ska sitta där och komma fram till detta.
I fotöljen som man kan snurra i, vilket jag alltid gör just för att man kan det.
Jag tycker om min beteendevetare.
Han är som en stor nallebjörn på ngt vis.
Jag önskar att jag kunde berätta allt för honom.
Jag måste göra det.
Men jag pallar fan inte gråta offentligt.
Har börjat tycka det är så jävla jobbigt.
Jag måste ta mig i kragen.
Jag vet att det är okej att gråta inför folk.
Helt okej.
Mer än okej tom..
Men jag vet inte.
Just nu är jag inne i en period där jag helst av allt bara vill hålla det jobbiga inom mig.
Inte belasta andra, hålla inne tårarna, för det känns så jobbigt att gråta.
Jag vet att jag alltid känner mig lite bättre efteråt, så jag förstår inte varför tårkanalerna inte svämmar över.
Nej, allvar var det.
Inget svamlande.
Ta tag i din jobbsituation Mikaela...
Ångest.
Då ska man få känna på att man är vuxen nu igen ja..
Känner mig så jävla olustig idag?
Undra om jag har feber,.
Fryser, men i nästa sekund är jag så varm så jag bara vill slita av mig kläderna och ställa mig i en kall dusch, för att sedan igen frysa och vilja bädda ner mig i min säng.
Huvudvärken från helvetet kommer smygande..
Ångestladdad helg, trots en mkt trevlig lördag och den bästa söndagen på länge...
Natten ska vi inte bara tala om,
Snurr snurr snurr, nej men sätt mig i en karusell som aldrig kommer stanna direkt ist.
Ångest.
Den står mig upp i halsen den där jävla ångesten.
Undra om det är idag jag ska klippa mig och skaffa mig ett liv.
Känner mig så jävla olustig idag?
Undra om jag har feber,.
Fryser, men i nästa sekund är jag så varm så jag bara vill slita av mig kläderna och ställa mig i en kall dusch, för att sedan igen frysa och vilja bädda ner mig i min säng.
Huvudvärken från helvetet kommer smygande..
Ångestladdad helg, trots en mkt trevlig lördag och den bästa söndagen på länge...
Natten ska vi inte bara tala om,
Snurr snurr snurr, nej men sätt mig i en karusell som aldrig kommer stanna direkt ist.
Ångest.
Den står mig upp i halsen den där jävla ångesten.
Undra om det är idag jag ska klippa mig och skaffa mig ett liv.
Tack
Jag vet.
Jag har vart för jävla tråkig sista tiden.
Men det är då jag skriver.
När det känns piss och skit allting.
Detta är ett ställe där jag kan ventilera och då kommer oftast det jobbiga upp.
Alla jävla cancerskits-tankar som bara vill spottas ut och bli trampade på..
Den ångest som jag MÅSTE prata med min betenedevetare om.
Detta håller inte längre.
Jag mår ju för fan dåligt över det.
Jag vill kunna vara glad, på ritkigt.
Inte det där fejkade smilet som åker på i samband med sminket på morgonen.
Kunna få vara ÄKTA glad mest hela tiden.
Nu är det bara sådär ibland.
Den där äkta glädjen visar sig alldeles för sällan.
Det hade kunnat vara betydligt mer.
Jag hade velat mer..
Så innerligt att det hade vart mer äkta oftare...
MEN.
Jag är evigt tacksam.
För jag har ngra av de mest fantastiska människorna i mitt liv.
Inte nog med att jag besitter en fantastisk familj som jag älskar över allt annat.
Utan inte minst, aboslut inte minst, MINA UNDERBARA VÄNNER.
Jag uppskattar er.
Jag älskar er.
Tack tack tack för att ni finns i mitt liv.
Jag kan inte tacka er nog.
För ni betyder så jäkla mkt.
Jag vet att jag säger att ni inte förstår.
Men vet att många av er har samma känsla om kamp fast på andra vis.
Jag vet att ni vill förstå, vill att jag ska prata med er.
Men jag måste jobba lite med mig själv.
Med hjälp av min beteendevetare, UTAN att bryta ihop helt fullständigt.
För så är det just nu.
Så fort jag ska försöka öppna spärrar jag medvetet det som känns jävilgast.
För att skydda från tårar.
Det är okej att bryta.
Okej att visa att allt inte är på topp hela tiden, att den är en styrka att kunna visa tårar.
Jag behöver bara sänka min ribba en aning först.
Jag älskar er .
Ni som finns där för mig, stöttar mig i min kamp,
Ni är fantastiska.
Kom ihåg det.
<3
Jag har vart för jävla tråkig sista tiden.
Men det är då jag skriver.
När det känns piss och skit allting.
Detta är ett ställe där jag kan ventilera och då kommer oftast det jobbiga upp.
Alla jävla cancerskits-tankar som bara vill spottas ut och bli trampade på..
Den ångest som jag MÅSTE prata med min betenedevetare om.
Detta håller inte längre.
Jag mår ju för fan dåligt över det.
Jag vill kunna vara glad, på ritkigt.
Inte det där fejkade smilet som åker på i samband med sminket på morgonen.
Kunna få vara ÄKTA glad mest hela tiden.
Nu är det bara sådär ibland.
Den där äkta glädjen visar sig alldeles för sällan.
Det hade kunnat vara betydligt mer.
Jag hade velat mer..
Så innerligt att det hade vart mer äkta oftare...
MEN.
Jag är evigt tacksam.
För jag har ngra av de mest fantastiska människorna i mitt liv.
Inte nog med att jag besitter en fantastisk familj som jag älskar över allt annat.
Utan inte minst, aboslut inte minst, MINA UNDERBARA VÄNNER.
Jag uppskattar er.
Jag älskar er.
Tack tack tack för att ni finns i mitt liv.
Jag kan inte tacka er nog.
För ni betyder så jäkla mkt.
Jag vet att jag säger att ni inte förstår.
Men vet att många av er har samma känsla om kamp fast på andra vis.
Jag vet att ni vill förstå, vill att jag ska prata med er.
Men jag måste jobba lite med mig själv.
Med hjälp av min beteendevetare, UTAN att bryta ihop helt fullständigt.
För så är det just nu.
Så fort jag ska försöka öppna spärrar jag medvetet det som känns jävilgast.
För att skydda från tårar.
Det är okej att bryta.
Okej att visa att allt inte är på topp hela tiden, att den är en styrka att kunna visa tårar.
Jag behöver bara sänka min ribba en aning först.
Jag älskar er .
Ni som finns där för mig, stöttar mig i min kamp,
Ni är fantastiska.
Kom ihåg det.
<3
Tänk vad ett litet sms kan göra..
"Nu kanske du tycker att det är konstigt att lilla jag skriver eftersom vi inte känner varann jättebra och sådär.
Men varje gång jag läser din blogg får jag ont i hjärtat och känner att jag verkligen vill hjälpa dig, göra allt mkt lättare för dig osv osv.
Men vet att min hjälp inte gör ngn skillnad på det viset.
Jag vill iaf skicka en massa strykekramar, och visa att jag bryr mig.
För det gör jag!
Massa kramar . . .. "
Eftersom jag inte vet om människan vill bli uthängd så låter jag det vara osagt vem avsändaren är.
Men detta värmde verkligen.
Nu rinner tårarna igen, men lite mer lyckligt.
Tusen tack.
Det gjorde min kväll.
Men varje gång jag läser din blogg får jag ont i hjärtat och känner att jag verkligen vill hjälpa dig, göra allt mkt lättare för dig osv osv.
Men vet att min hjälp inte gör ngn skillnad på det viset.
Jag vill iaf skicka en massa strykekramar, och visa att jag bryr mig.
För det gör jag!
Massa kramar . . .. "
Eftersom jag inte vet om människan vill bli uthängd så låter jag det vara osagt vem avsändaren är.
Men detta värmde verkligen.
Nu rinner tårarna igen, men lite mer lyckligt.
Tusen tack.
Det gjorde min kväll.
"Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut"
Känner mig lite deppig för tillfället.
Eller ganska mkt faktiskt.
Är trött.
Så in i helvetes trött.
Jag vill göra ngt annat.
Byta jobb, byta stad byta mkt.
Ta steget ut och göra ngt annat.
Men jag är låst.
Allt pga denna jävla sjukdom som håller mig kvar.
Sinkar mig i det jag vill.
Sinkar mig i så jävla mkt.
Jobb utomlands, ja jag tycker det låter mer än intressant.
Men för helvete?!
I min situation är det inte bara att göra det.
Jag kan inte bara dra.
För det funkar inte så.
Flytta sjukvård är det sista jag vill nu när allt är som det är.
Äntligen slipper jag dra hela jävla historien gång på gång på gång för doktorer.
Nu vet dom flesta vad det handlar om liksom.
Nej, jag har inte vant mig vid detta.
Jag måste bara acceptera.
För det fanns inget annat alternativ.
Det var detta eller dö.
Och nu sitter jag här.
Ingen som inte är där förstår.
Ikväll är jag ledsen.
Vet inte om jag ska ringa ngn.
Vet inte om jag pallar.
Vet inte om jag kommer få fram ngt mer än tårar och ett jävla ulkande och stakande av ord.
Jag vet inte ens vad jag ska säga.
Samtidigt som jag helst av allt bara vill sitta här i min ensamhet, låta tårarna spruta så mkt dom vill.
Låta maskaran rinna ner längs kinderna och bilda svarta sträck.
Samtidigt som detta vill jag att ngn tar mig i sin famn, håller hårt och säger stärkande ord.
Fan.
Ikväll är jag ta mig fan ett nervvrak.
Eller ganska mkt faktiskt.
Är trött.
Så in i helvetes trött.
Jag vill göra ngt annat.
Byta jobb, byta stad byta mkt.
Ta steget ut och göra ngt annat.
Men jag är låst.
Allt pga denna jävla sjukdom som håller mig kvar.
Sinkar mig i det jag vill.
Sinkar mig i så jävla mkt.
Jobb utomlands, ja jag tycker det låter mer än intressant.
Men för helvete?!
I min situation är det inte bara att göra det.
Jag kan inte bara dra.
För det funkar inte så.
Flytta sjukvård är det sista jag vill nu när allt är som det är.
Äntligen slipper jag dra hela jävla historien gång på gång på gång för doktorer.
Nu vet dom flesta vad det handlar om liksom.
Nej, jag har inte vant mig vid detta.
Jag måste bara acceptera.
För det fanns inget annat alternativ.
Det var detta eller dö.
Och nu sitter jag här.
Ingen som inte är där förstår.
Ikväll är jag ledsen.
Vet inte om jag ska ringa ngn.
Vet inte om jag pallar.
Vet inte om jag kommer få fram ngt mer än tårar och ett jävla ulkande och stakande av ord.
Jag vet inte ens vad jag ska säga.
Samtidigt som jag helst av allt bara vill sitta här i min ensamhet, låta tårarna spruta så mkt dom vill.
Låta maskaran rinna ner längs kinderna och bilda svarta sträck.
Samtidigt som detta vill jag att ngn tar mig i sin famn, håller hårt och säger stärkande ord.
Fan.
Ikväll är jag ta mig fan ett nervvrak.
it sucks.
Tisdagar är fan inte mig grej alltså.
Varing för ras.
Solen står högt över taken och vinden har vänt
isen har smält och det luktar som vår
Du går genom stan som om ingenting har hänt
lika verklig och vardagligt snygg som igår
Kom inte för nära, du vet hur det blir
Nu har jag mitt och du ditt revir
Och du vet hur jag mår
Jag skyndar mig långsamt iväg hem till mitt
Jag måste sova på saken
Våren har vaknat, men drivor i vitt
ligger kvar över taken
Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld
som stenar mot glas
Varning för ras
Dina läppar som längtat iväg säger "Allting är bra
det tog lite kraft, men trots allt var det skönt
att det gick som det blev, att det blev som vi sa"
Jag vill säga nåt nytt, men det känns inte lönt
Du har nån i handen, jag skiter i vem
Jag ser er på håll när jag skyndar mig hem
genom vitt och grönt
För mycket människor i stan just idag
Här blir man ensam bland tusen
Dom har spärrat med koner kring varje fasad
Det sitter skyltar runt husen
Det är varning för ras...
Solen går ner över taken och klockorna slår
En konstig dag, med ett konstigt ljus
Jag går mitt i vägen, det luktar som vår
Det droppar av snö ifrån träd och hus
Kom inte för nära, du vet hur det går
Jag ser vart du längtar, o du ser hur jag mår
Inget vidare rus
Jag försöker få in alla ord som du sa
Men du vet hur dom smakar
Det är nånting skumt med stan just idag
Det är nånting som knakar
Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Inga tanklösa, menlösa ord
Ingen felaktig fras
Varning för ras
Det snurrar i min skalle..
Jag måste se över min jobbsituation.
Detta håller inte längre.
Inom kort kommer jag bli uppsagd.
Hade behövt ha ett jobb som kunde avlösa det jag nu har.
Så jag slipper gå arbetslös.
Är rädd för att det kommer sätta tankarna ännu mer ur fokus och att det kan dra ner mig i skiten.
Är ritkigt nära nu att trilla dit känner jag.
Behöver gå och prata med min beteendevetare.
Behöver prata om hur jag ska bete mig.
Än så länge, ett tomt worddokument.
3 koppar te.
Och en Mikaela som tycker det hade vart skönt om ngn ringde och erbjöd värsta drömjobbet.
Men vad är drömjobbet då?
Och som om det kommer hända?
Nej.
Känns ganska mkt som det hänger på mig det här.
Detta håller inte längre.
Inom kort kommer jag bli uppsagd.
Hade behövt ha ett jobb som kunde avlösa det jag nu har.
Så jag slipper gå arbetslös.
Är rädd för att det kommer sätta tankarna ännu mer ur fokus och att det kan dra ner mig i skiten.
Är ritkigt nära nu att trilla dit känner jag.
Behöver gå och prata med min beteendevetare.
Behöver prata om hur jag ska bete mig.
Än så länge, ett tomt worddokument.
3 koppar te.
Och en Mikaela som tycker det hade vart skönt om ngn ringde och erbjöd värsta drömjobbet.
Men vad är drömjobbet då?
Och som om det kommer hända?
Nej.
Känns ganska mkt som det hänger på mig det här.
Fifan för måndag igen.
Upp med humöret!
Glad i hågen!
Nej, inte idag.
Inte idag heller.
Jag behöver inte ens påpeka att jag är trött, för det vet vi alla.
Idag är det lite tungt igen.
Det ordnade till sig ltie igår, kände att det kunde bli bra igen.
Men iadg är jag tillbaka från noll.
I vilket sinnestillstånd jag befinner mig i har jag inte kommir under fund med än.
Käftsmäll, ja det var iaf det jag vaknade av.
Kramp & ångest.
Både i hjärta , i mage och jag vet inte allt.
Fifan.
Jag är trött.
Det som känns bäst med denna dag, är att jag ska träffa Jennifer.
Hon gör mig glad den flickan.
Så förhoppningsvis kan hon göra det idag med.
Kan man få sova tidigt ikv?
Jag vet en som hade behövt det.
We don't sleep when the sun goes down
Nu är det tid för att sova.
Gå och lägga sig känns så lockande när man är så trött som jag är.
Nej, jag är piggare än piggast och skulle kunna vara vaken hela natten..
Kissed me to the morning light.
Idag är ingen bra dag.
Jag grät mig till sömns igår.
Idag vaknade jag till tårar.
Hur många gånger jag brytit ihop idag är snart oräkneliga.
Jag städar för att försöka förskingra tankarna.
Diskar, plockar, dammtorkar, dammsuger..
Allt för att bara få vara "fri" från obehagliga känslor, tankar som hemsöker gång på gång.
Men plötsligt kommer det bara över mig så jävla starkt igen.
Jag tänker på mormor.
Jag tänker på denna jävla sjukdom som jag inte ens skulle önska min värsta ovän.
Jag tänker på Emelie.
På Emelies begravning. Hur vackert det var.
Hur den speglade Emelie så mkt. Så vackert med allt rosa och vitt.
All musik som det bara skrek Emelie om.
Jag minns hur jag satt och höll min fina fina Jennifer i handen.
Hur vi kramade varann och hur vi grät tillsammans.
Ett ryck till med dammsugaren..
Kaos.
Idag tog syster och jag varann i handen och begav oss till Karlskrona.
Det är en stad där jag upplevt så mkt vackert.
Gymnasietiden och studenten var ngt bland det bästa jag vart med om.
Men Karlskrona är inte en dans på rosor.
Långt ifrån.
Allt som har med sjukhus, cancer, cellgifter mm kastas gång på gång mot skallbenet på mig.
Som ett jävla knytnävsslag i ansiktet så fort stadens namn nämns.
Varje gång jag ska dit är det med bitterljuv sinnesstämning.
Vi körde in på sjukhusparkeringen.
Klistrade på det där icke-sanna-leendet och tänkte peppande; "Kom igen Mikaela, du är stark och klarar detta så jävla bra. Bit ihop."
In på ännu en avdelning som jag vart inlagd på.
Vi steg in i salen och den kvava luften och den påträngande sjukhusdoften gjorde sig mer påtaglig än ngnsin.
Det stod mig upp i halsen och jag vet inte hur många ggr jag fick svälja för att inte spy rakt ut.
Det stack i näsan och så många minnen kom tillbaka.
Allt som jag gått igenom skapade kaos och jag var så nära tårar flera gånger.
Jag ville inget hellre än att bara springa därifrån.
Köra hem fort som fan och gömma mig.
Mormor såg så liten ut.
Och så ledsen.
Ännu mer peppande i mitt huvud.
STARK MIKAELA, VAR STARK.
Mormor dillade ngt om operation. Hon fick inte ihop allt men syrran och jag satt hos henne i en timme.
Jag vet inte riktigt hur jag stod ut.
För när jag väl senare kom ut och fick andas frisk luften igen, hade jag kunnat lägga mig ner på marken och gråta helt hysteriskt.
Gråta för att frisk luft gör så mkt, gråta för det sköterskan hade sagt om mormor, gråta för allt jag själv har gått igenom.
Men jag gjorde det inte.
Jag svalde hårt igen och vi gick till bilen.
Nu sitter jag här och lipar som jag aldrig gjort ngt annat.
Tårar bara forsar och det känns som jag aldrig ska kunna sluta.
Sluta skriva måste jag iaf nu när jag inte längre ser bokstäverna....
Det är en stad där jag upplevt så mkt vackert.
Gymnasietiden och studenten var ngt bland det bästa jag vart med om.
Men Karlskrona är inte en dans på rosor.
Långt ifrån.
Allt som har med sjukhus, cancer, cellgifter mm kastas gång på gång mot skallbenet på mig.
Som ett jävla knytnävsslag i ansiktet så fort stadens namn nämns.
Varje gång jag ska dit är det med bitterljuv sinnesstämning.
Vi körde in på sjukhusparkeringen.
Klistrade på det där icke-sanna-leendet och tänkte peppande; "Kom igen Mikaela, du är stark och klarar detta så jävla bra. Bit ihop."
In på ännu en avdelning som jag vart inlagd på.
Vi steg in i salen och den kvava luften och den påträngande sjukhusdoften gjorde sig mer påtaglig än ngnsin.
Det stod mig upp i halsen och jag vet inte hur många ggr jag fick svälja för att inte spy rakt ut.
Det stack i näsan och så många minnen kom tillbaka.
Allt som jag gått igenom skapade kaos och jag var så nära tårar flera gånger.
Jag ville inget hellre än att bara springa därifrån.
Köra hem fort som fan och gömma mig.
Mormor såg så liten ut.
Och så ledsen.
Ännu mer peppande i mitt huvud.
STARK MIKAELA, VAR STARK.
Mormor dillade ngt om operation. Hon fick inte ihop allt men syrran och jag satt hos henne i en timme.
Jag vet inte riktigt hur jag stod ut.
För när jag väl senare kom ut och fick andas frisk luften igen, hade jag kunnat lägga mig ner på marken och gråta helt hysteriskt.
Gråta för att frisk luft gör så mkt, gråta för det sköterskan hade sagt om mormor, gråta för allt jag själv har gått igenom.
Men jag gjorde det inte.
Jag svalde hårt igen och vi gick till bilen.
Nu sitter jag här och lipar som jag aldrig gjort ngt annat.
Tårar bara forsar och det känns som jag aldrig ska kunna sluta.
Sluta skriva måste jag iaf nu när jag inte längre ser bokstäverna....
Respekt?
Igår var jag på bio.
När jag å mina vänner satt där och snackade, skrattade och trivdes med livet.
Plötsligt ser jag en jobbarkompis som sitter framför oss.
Vi byter ngra ord och sedan presenterar han sin far, som tydligen känner min pappa.
Vi tar i hand om jag ler trevligt.
I nästa sekund säger han:
Det är du som varit sjuk va?
Som ett slag i ansiktet.
Säger man så egentligen? Kastar ur sig ngt till en människa bara sådär rakt på?
Visst raka rör är väl bäst, men kan man inte visa lite som helst finkänslighet för fan????
Tur att jag hade en ”okej-dag” igår annars hade jag fan brutit ihop och lämnat biosalongen…
Om ngn sagt det till mig idag, just nu så vet i fan om jag hade kunnat ta det alltså…
Okej om jag börjar prata om det själv, då är det väl en sak.
Men va fan.
Visa lite respekt kan jag tycka…
För helvete…
Bara pulsa runt och sen...
"Jag går för mig själv genom en folktom park
Alla fåglar har sagt adjö
Dom har dragit söderut för att slippa fira jul
Inget kul tyckte dom om all snö
Själv är jag pank jag borde råna en bank
Eller snurra på nått lyckohjul
Skaffa ett jobb kanske klippa mitt hår
och göra allt sånt som folk föreslår
Men jag vill inte alls göra sånt som befalls
Och nu står jag vid en frusen sjö
Med en längtan efter att få va någon annan
Ingen människa är en ö
Men nu får väl jag pulsa runt i snön
Och se hur isen täcker sjön
Tills dess den smälter och det våras
Bara pulsa runt och sen
Kan du älska mig igen...."
BABIAN
Alla fåglar har sagt adjö
Dom har dragit söderut för att slippa fira jul
Inget kul tyckte dom om all snö
Själv är jag pank jag borde råna en bank
Eller snurra på nått lyckohjul
Skaffa ett jobb kanske klippa mitt hår
och göra allt sånt som folk föreslår
Men jag vill inte alls göra sånt som befalls
Och nu står jag vid en frusen sjö
Med en längtan efter att få va någon annan
Ingen människa är en ö
Men nu får väl jag pulsa runt i snön
Och se hur isen täcker sjön
Tills dess den smälter och det våras
Bara pulsa runt och sen
Kan du älska mig igen...."
BABIAN
Kärlek i paket.
Ibland kommer jag på mig själv med att fantisera om det hade vart du & jag.
Kärlek i paket.
Hur det hade vart att vakna upp jämte dig.
Hur jag hade velat sjunga "jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag".
Hur det hade kunnat vara att få se dig ligga där halvnaken i sängen med täcket nerhasat vid fötterna och läsa DN varje lördagsmorgon.
Hur du hade tittat på mig och sedan frågat om jag ville ha kaffe.
Hur vi hade tagit varann i handen och vandrat längs stadens gator.
Hur du hade lagt armen om mig och viskat ngt kärleksfullt i mitt öra.
Hur jag hade kommit till ditt bygge med värsta blombuketten och fikakorgen en dag när allt bara kändes fuckat.
Men riktig kärlek finns inte i paket.
Jag vaknar själv.
Jag kan inte sjunga.
Dricker kaffet själv.
Kärlek i paket.
Hur det hade vart att vakna upp jämte dig.
Hur jag hade velat sjunga "jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag".
Hur det hade kunnat vara att få se dig ligga där halvnaken i sängen med täcket nerhasat vid fötterna och läsa DN varje lördagsmorgon.
Hur du hade tittat på mig och sedan frågat om jag ville ha kaffe.
Hur vi hade tagit varann i handen och vandrat längs stadens gator.
Hur du hade lagt armen om mig och viskat ngt kärleksfullt i mitt öra.
Hur jag hade kommit till ditt bygge med värsta blombuketten och fikakorgen en dag när allt bara kändes fuckat.
Men riktig kärlek finns inte i paket.
Jag vaknar själv.
Jag kan inte sjunga.
Dricker kaffet själv.
Vill men kan inte sova.
Då var det de här med att sova igen..
Dygnsrytmen är rent åt helvete.
Somna tidigt vad är det?
Att man ska jobba dagen efter verkar inte ha större betydelse.
Jag är inte trött om kvällarna.
Jag måste försöka reda ut detta.
Idag är jag fylld med ångest.
Har så ont i magen att jag inte riktigt vet vad jag ska ta vägen.
Det står mig upp i halsen och ja, som så många gånger förr vill jag bara bege mig hemåt och gömma mig i min säng. Dra täcekt över huvudet och bara vara där.
Vad är det jag är rädd för?
Varför håller ångesten på att ta överhand och göra mig svag?
Dygnsrytmen är rent åt helvete.
Somna tidigt vad är det?
Att man ska jobba dagen efter verkar inte ha större betydelse.
Jag är inte trött om kvällarna.
Jag måste försöka reda ut detta.
Idag är jag fylld med ångest.
Har så ont i magen att jag inte riktigt vet vad jag ska ta vägen.
Det står mig upp i halsen och ja, som så många gånger förr vill jag bara bege mig hemåt och gömma mig i min säng. Dra täcekt över huvudet och bara vara där.
Vad är det jag är rädd för?
Varför håller ångesten på att ta överhand och göra mig svag?
