31 december.
Sista dagen på året.

Jag har sagt det förr, och jag säger det mer än gärna fler gånger.
Vilka fina vänner jag har.
Skulle för allt i världen inte vilja byta ut er.

Jag är rädd.
Förbannat jävla äckelrädd.
Jag känner mig lycklig och trivs enormt med livet just ikväll.
Känner mig så nöjd över att det precis är som det är..

Jag är livrädd på ett bakslag.
Vad det än är så har jag en orosklump i magen.
Varför kan jag bara inte få vara lycklig.?
Nej, jag är så rädd att jag hade kunnat börja gråta på riktigt.
Så rädd att det ska ligga ett brev med en kallese på posten imon.
Att det ska komma ett anonymt samtal.
Att ngt ska hända ngn.
Fan fan fan.

"Det krävs två för en tango men det var du som gick din väg,
det var ditt sätt att lära mig, lära mig vad kärleken är, tårar från en clown det är vad kärleken är"

Igår var det tisdag.
Jag och två goda vänner käkade en sen middag och tog varsin öl.
När vi skulle gå påpekade jag att en av vännernas tändare låg kvar på bordet.
Att han inte skulle glömma den.
Han sa ngt i stil med:
"Tur att du påminde mig om den! Den är ju min medhjälpare till cancer"
"Det kan man få ändå"
"Ja du om ngn borde väl veta!"

Direkt efter han kläckt ur sig detta blir han helt likblek och kommer på vad han har sagt.
FÖRLÅT och puss och kramar.
Jag vet att han inte menade ngt elakt, att han inte alls vill såra mig.
Jag blev inte direkt sårad heller.
Men började fundera..
Varför har det liksom blivit en grej att skoja om?
CANCER.
När fan blev det kul undrar jag??????

All världens kärlek till Timbuktu och Movits!
Men här sjunger vi om cancer i röven och att du sitter i skallen som en hjärntumör..
Kanske bara är jag som hakar upp mig på detta.
Att det just handlar om CANCER.
Och att cancer inte är ngt kul.
Inte alls.
Visst, det är väl precis det de vill framhäva i sina texter.
Men någonstans är det fortfarande lite tabu-belagt.
Så fort ordet nämns, blir jag lite kall i hjärtat.
Känner mig lite vingklippt.

Gråter en skvätt och hade hellre sett fram emot en kväll ensam på soffan med mina tårar för mig själv ist för att kleta på ny maskara och gå och sätta mig på AW med kollegorna...
Men nej.
Jag orkar inte gråta idag.
Jag gör bara inte det..

Jag och finaste Sanna var å fikade innan.
Kom in på dig, som jag försöker förtränga.
Undra vad du gör,
Vad du har på dig.

Såg en tröja för några dagar sedan som det bara stod ditt namn på.
Tänkte att den hade passat dig som handen i handsken.
Att ingen hade burit upp den så bra som du.
Egentligen ville jag bara köpa den och ge dig den.
Säga att du hade vart vackrast i den.
Men nej.
Nu drömde jag igen.
För den verkligheten är det ingen som lever i...

Jag tänker på dig ibland.
Eller, ja, ganska ofta.
Undrar hur det är med dig.
Samtidigt som jag vill veta för att jag bryr mig, så vill jag inte.
För jag vet hur jävla pissigt jag kommer må om jag väljer att höra av mig till dig.
Gång på gång bygger jag falska förhoppningar.
Jag vet ju att dom kommer rasseras likt ett korthus så fort jag håller i första kortet.
Det är för tidigt.
För om jag frågar hur det är med dig, kommer du berätta om henne.
Och det vill jag inte veta.
Jag vill inte lyssna någonstans på det.
Fan med.
Ännu fler tårar trillar och jag inser att jag får ont i magen av att lägga så mkt energi på dig.
Allt kaffedrickande kan oxå vara en bidragande orsak.
Känner mig helt färdig.
Helt slut i rutan.

Förtränger det där som är jobbigt. Sånt som hänt för ett tag sen. Även det som är lite nybetonad ångest. Låter Bon Ivers toner fylla mitt sovrum. Ligger i sängen och känner mig alldeles för liten för den. En ensam tår letar sig ner för kinden. Önskar att jag hade kunnat säga att det känns lättare nu, när det gått en tid. Men icke. Lägger handen på hjärtat, sluter ögonen och känner efter. Men bara lite. För om jag gör det tillräckligt vet jag att jag snart slutar i ett vattenfall och kanske dränker mig själv...

Det var längesen jag var såhär trött rakt igenom. Känner mig tom trött i själen. Julfesten med jobbet sitter i ryggen och dålig sprit-sömn på det. En dag på stan med syster fylld med skratt och en timmes hård sömn på soffan känns inte som rätt laddning för ett nattpass på jobbet, trots att dagen inte kunde spenderats på ett bättre vis. Hade inte bangat att gå å slänga mig på sängen och totaldäcka och köra världens sovmorgon imorgon. Tanken att ngn väckt en med världsfrukost hade suttit fint. Men så är det ju inte. Här ska det jobbas natt. Och vakna själv.

Det här med att klockan tickar på och jag ska jobba förmiddag imorgon är jag inte riktigt överrens med.
Vill skruva tillbaka klockan ett par timmar så jag hinner sova lite mer än vad jag kommer att göra.
Jag vet, stäng av datorn och blunda.
Hur svårt kan det vara.
Jag är fast.
En drog som knarkas hysteriskt.
Jag KAN VERKLIGEN INTE SLITA MIG.
Musikhjälpen.
Även om det bara rullar i bakgrunden är jag fast.

Borde jag styra upp det här med att gå å lägga mig, vet hur mkt jag kommer hata mig själv i morgon när klockan ringer 04.30. . . . .
Tåls å tänkas på...

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3946

Jag har gjort skillnad.
Gör det du oxå.

Känner att jag vill leva resten av mitt liv med dessa två.

"I've been down before..
Don't you worry about me,
Cause this heart don't belong to you anymore.."


Sitter och väntar på att jag ska gå till jobbet.
Dagen har varit bra.
Jag har fantastiska vänner.
Helt fucking underbara är dom.

Även om jag kommit till insikt att jag inte vill ha dig längre, tänker jag på dig ikväll.
Fast ikv så tänker jag mest att jag tycker synd om dig.
Att det måste vara ett rent helvete att vara dig.
No offense men va fan?

2 jobbpass kvar.
Ledig på lördag.
Långhelg is comming up, jobb först torsdag nästa vecka.
Trivs ganska bra med det.

Fått utlopp för min kreativitet idag, känns förbannat bra.
När jag är nere, hjälper det att få skapa.
Har saknat det.
Måste ta vara mer på det.
Jag känner det.
Lägga lite kärlek i händerna igen.
Jag jobbar på den.

Jag bryter ihop, jag kommer igen.
I've been down before...

"Men visst!
Hon kanske har ändrat sig.
På en dag typ:
Från att vara otrogen och ligga runt, till världens bästa flickvän.
Vi tror på det.
För din skull.
Så du blir lycklig.
För du har ju de rätta känslorna för henne.
Klart du ska vara med henne då.

Nog med ironi Mikaela Nilsson!
På riktigt...
Jag vill inte vara din ovän.
Jag vill inte se dig olycklig eller se att du mår dåligt heller för den delen.
Jag önskar dig all lycka i livet, det gör jag verkligen.
För på ngt sätt är du fin, och förtjänar lyckan.
Visst, jag vill kunna finnas där för dig om du behöver prata, om allt.
Men just nu tror jag inte att jag klarar av det.
För jag mår inte alls bra av att höra att du träffar henne.
Även om jag vet om det, så vill jag inte veta.
Jag jobbar på att förtränga de känslor jag har för dig.
Den kärlek jag har och var beredd att ge dig måste bort, på ngt sätt glömmas, för det finns ingen plats för den.
Därför klarar jag inte av att vara din vän just nu..
Tyvärr..
Tror att jag måste vara "själv" från oss två ett tag för att komma väck från allt som har med känslor för dig att göra..
Jag vet att jag förmodligen bara kommer få ett "ok" till svars, om jag ens får det.
Jag är ledsen.
Jag ösnkar att jag kunde säga att det är klart jag finns här för dig, men om jag gör det så ljuger jag.
Varje gång jag hör din röst, ser ditt namn eller ser dig sticker det till i mitt hjärta.
Jag blir alltid lika glad och i princip hoppa av lycka, för att i nästa sekund komma på att det faktiskt inte är så verkligheten ser ut mellan oss.
Att det aldrig kommer bli vi, att det vi haft är över för gott...
Vi får höras om ett tag.
Då kanske det känns lite lättare.."

Förra veckan lättade jag mitt hjärta.
Ut med alla känslor precis som det var.
Vände dom ut och in, kastade ut precis ALLT.

Jag vet inte riktigt vad jag väntat mig.
Innerst inne hoppades jag på att du skulle säga;
Mikaela, jag känner exakt detsamma.
Precis så känner jag.
Det är med dig jag vill leva nu.
Det är dig jag vill ha.

Den sannolikheten är ungefär lika stor som att det aldrig mer skulle regna.
Eller att alla världens krig skulle ta slut.
Att alla sjukdomar och all svält skulle försvinna och att man aldrig skulle behöva vara ledsen.

Idag fick jag världens konstigaste samtal.

Om du minns så var det JAG som sa att jag älskade dig förra veckan.
Det var oerhört jobbigt och tungt att behöva erkänna det för dig.
Att jag verkligen har så starka känslor.
Ännu tyngre var det att behöva erkänna detta för mig själv.
Att det faktiskt är så mkt jag tycker om dig.
Jag älskar dig är inga ord jag slänger med bara för att.
De tre orden betyder så oerhört mkt för mig, så om jag inte menade dom, skulle jag aldrig säga dom.

Ändå väljer du att ringa MIG ikväll.
Du väljer att prata med MIG om att du träffat en ny.
Att du inte vet riktigt vad DU vill med detta.
Att hon säger att hon vill försöka, och du har mage att be MIG om råd?

Tycker du att JAG är rätt person att prata med detta om?
Du säger att du inte vill såra mig.
Vad fan tror du att du gör nu???
Det är som att putta ner mig för en lång trappa för att sedan hoppa och sparka på mig.
Dra mig i lösgrusen, gnugga in stenen så jag blir ärrad för livet.
Slita ut mitt arma hjärta ur min kropp och hugga med kniv i det, om och om igen...

Tycker du att jag behöver detta?
Du säger att jag är den mest underbaraste och finaste människa du någonsin har träffat.
Att det aldrig var meningen att jag skulle bli ledsen, att du aldrig ville såra mig på ngt sätt.

Tycker du då att det är rättvist att göra såhär?
Att jag förtjänar detta?
Jag förstår mig inte på dig.
Inte alls.

"Det här vet du inte om
Men jag väntar på dig
Någon gång måste du bli själv
Och jag väntar på dig
Jag bidar tiden och det kommer ta tid
Jag har inte sagt något än
Men jag väntar, väntar

Du är inte så fin
Men det är nåt med dig
Som att komma hem
Första gången ja, du sa hej

Det är så logiskt alla fattar utom du
Du har inte en aning
Att jag tänker på dig precis just nu

Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv

Hon har ett falskt leende
Jag har sett det
Hur har du undgått det alla de här åren
Och jag har sett dina pupiller växer
När du är med mig
Du vet inte om det än
Det kommer att bli du och jag
Tillslut

Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv"


Låter musik fylla sinnesstämningen.
Är så jävla less på att allt jag skriver handlar om olycklig kärlek.
All musik jag lyssnar på är om precis just det..
Om den inte är olycklig, vänder jag på det hela så den blir det.
Fuck it fuck it fuck it.
Hur var det med det där jag tänkte och skrev överallt här om dagen?
"Raderar, förtränger och börjar om.."
Jo tack.
Det började minsann bra.
Alldeles för bra.
Visst tänkte jag på dig.
Men jag hade gett mig fanken på att nu fick det vara slut på allt detta.

Vad händer?
Du skickar.
Du som hade sagt att JAG skulle höra av mig när det kändes okej.
Du, som jag helst av allt i världen vill veta minst av, samtidigt som jag vill ta dig i mina armar och veta precis ALLT.
Vilka skor du har på dig?
Om du har den där fula jävla jackan på dig, som du älskar så mkt och var så nöjd över när du köpt.
Du var lycklig som ett litet barn, ivrig att visa upp den.
Det var bland det fulaste och mest osmakliga jag någonsin har sett.
Ändå kunde jag inte sluta le när du stod där i den och poserade framför min hallspegel..
Fan med.
Nu sitter jag här och fördjupar mig i minnen, tänker tillbaka på det som hänt den här sommaren.
Visst, det kanske är bra att jag nu fokuserar på den här olyckliga kärleken som rider min själ till fördärv..
Jag slipper tänka på allt som har med cancern att göra.
Eller för fan.
Vem försöker jag lura?
Det är ju den jävla fucking cancern och dig jag tänker på exakt hela jävla tiden.
Fifan.
Fifan fifan.
På onsdag ska det ringa en doktor fick jag ett brev om i förra veckan.
Antar att en slutdom på ngt ska komma då.
Om hur en del av allt ska se ut i framtiden.
Jag är rädd.
Jag vill gråta.
Och framför allt, jag hade velat ha dig i sängen jämte mig när jag ska somna.
Ännu hellre, vakna jämte dig hade suttit ännu bättre.

NOTE TO MYSELF:
Men för helvete Mikaela Nilsson.
Sluta lev i den där låtsasvärlden och kom tillbaka till verkligheten nu va.
Du klarar dig bra själv, utan människor som gör dig besvikna gång på gång.
Får dig att hoppas på saker som ALDRIG kommer inträffa.

Från och med nu, är det vänskapskärleken jag håller fast vid.
För det där andra? Som kallas kärlek, det är fan inget för mig.

Jag yssnar på Emil Jensens låt "Nyår"

"Jag ska vara tacksam för allt jag har,
för varje dag jag får stanna kvar.
Men när hjärtat vill slå på stort,
är det lättare sagt än gjort.

Aldrig ställa ett enda krav,
bara vänta och slappna av,
men när jag smyger förbi din port,
är det lättare sagt än gjort.

Jag måste vidga mitt perspektiv och älska varje stund av mitt liv,
men när jag satsat allt på ett kort,
är det lättare sagt än gjort"


Tycker låten passar bra.
Som vanligt tar jag till musik när känslor speglar vardagen.
Dvs, musik är livet...

Igår avslutades ngt.
Nu måste det vara på riktigt.
Denna gången måste det sluta vara som det varit.
Jag raderade ditt nummer.
Du sa att jag skulle höra av mig när det kändes okej.
Okej?
Jag vet ärligt talat inte om det kommer kännas okej ngn gång med det här..
Du sa att det fanns för mkt gammalt mellan oss, att det var andra grejer oxå.
Att det aldrig skulle funka.
Detta var mitt uppvaknande.
Så tack?
Jag hoppas att jag grät de sista tårarna över dig igår.
För jag orkar inte mer.
Gråta, ja det är ngt jag kan.
Nu för tiden känns det som det är det jag är bäst på...

"Nu i tveksamhetens tid, här i frågornas land
Ber jag dig komma hit, får jag hålla din hand
Får jag luta min panna, mot ditt trygga bröst
Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst

Låt mig låna din kraft, jag kan dämpa mitt fall
Med tankarna på vad vi haft, och allt som komma skall
Får jag luta min panna, mot ditt trygga bröst
Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst

När tveksamhet gror, då jag är långt från beslut
Då ingenting är som man tror, inget är som det ser ut
Får jag då luta min panna, mot ditt trygga bröst
Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst

Får jag höra din röst
Får jag höra din röst"

Lisa Ekdahl,
hon gör det hon är bäst på.