"Och jag stal något du ändå ville ge mig
Försökte älska det jag tog
Men ärligheten, respekten, kärleken bara dog"

Jag var vid din grav.
En massa blommor.
Fint var det.
Tårarna brände bakom ögonlocken,
Jag stod där ett tag å mindes alla saker vi gjort tillsammans.
Minnen som jag absolut inte vill ska försvinna.
Tänkte på ditt lockiga hår, ditt härliga skratt och alla dina underbara  uttryck.
Fler av dina vänner kom.
Jag var tvungen att gå.
Jag ville inte gråta inför andra idag.
Inte idag.
Idag ville jag vara själv med mina tårar.
Emelie.
Grattis på din dag.
Jag önskar att vi kunde firat den tillsammans.

"om du var vaken skulle jag ge dig allt det där, jag aldrig ger dig.
jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag..."


Forever 21.
Ja, det är du.
Va fan Emelie.
Vi skulle ju bli gamla tillsammans.
Ha rullator-race på kullerstenarna.
Gå hand i hand och fika när vi var så där russin-skrynkliga.
Med våra små tantväskor i handen och så skulle vi skvallra så högt så att alla hörde bara frö att vi glömt sätta igång hörappareterna.
Åka på resor med alla andra gamla. Men vi skulle känt oss precis lika unga då som nu.
Tycka att människor av det manliga könet fortfarande skulle skallas, fast vi var gifta med underbara män.
För så är det lite alltid, att män borde skallas.

I lördags var jag på fest.
Färska Prinzen spelades.
Jag sjön för dig.
Jag sjöng så innerligt för dig.
Tills tårarna kom och jag fick låsa in mig på toaletten för att behärska mig.
Jag saknar dig min vän, saknar saknar dig så fruktansvärt.

Ikväll ska jag gå till din grav.
Det är med vemod i blicken och i hjärtat.
Känner på mig att tårarna kommer trilla.
Men det ska dom fan få göra.
För jag saknar dig så förbannat mkt min vän.
Att det värker i hjärtat.
Grattis på din dag Emelie.
Jag älskar dig.
        <3

Gårdagen kan ha varit det jobbigaste jag ngnsin har gått igenom.
Dagen var ett rent helvete.
Längesen mamma och jag grät tillsammans.
Det gjorde vi igår.
Vi stod på hallgovlet med armarna hårt omkring varandra och bara grät.
Samtidigt som allt var jobbigt, blev man inte på bättre humör då man inte fick äta.
Helvetesdag.
Ja det var det ta mig fan.

Efter en natts orolig sömn hade dagen kommit.
En undersökning jag hade bävat inför länge nu..
Idag var dagen.
Höll sköterskan hårt hårt i handen.
Men det var inte alls så farligt som jag förväntat mig.
Inte alls så hemskt som jag mindes.
Tog inte speciellt lång tid heller vilket var skönt.
Och den mackan med en kopp kaffe till var det godaste jag ätit på länge.
Trots att det var på sjukhus.
Jag fullkomligt hatar ju att äta på sjukhus.
Mackan och kaffet slank ner fort som fan.
Utan illamående, ulkningar eller under några som helst obehagskänslor.

Nu är det den jobbiga väntan som följer..

Den värsta dagen på länge.
Ja, det är fan idag.

Just nu händer det mkt.
Så mkt som jag inte vill vara delaktig i, men är mitt i.
Jag vill inte såra ngn, men det kanske jag gör.
Jag skulle vilja säga att det är omedvetet.
Men vet inte om jag riktigt kan det.
För det kanske inte är riktigt hela sanningen då.
Men jag vill inte.
Jag vill absolut inte göra det.
Förlåt.
Och jag menar det verkligen.
Förlåt.


Tisdag närmar sig.
I morgon börjar hela äckeldrickandet.
Jag bävar.
Men samtidigt är det skönt att få det överstökat.
Men det ska erkännas att jag är rädd.
Nervös till tusen och hjärtat och pulsen ökar otäckt snabbt så fort tanken bara nuddas.
Jag vill gråta hysteriskt.
Samtidigt som jag vill vara ensam och låta tårarna rinna obehindrat i floder längs mina kinder, så vill jag bara känna mig liten.
Krypa upp i en famn som välkomnar med utsträckta armar.
Sitta tätt i soffan och höra orden om att allt kommer bli bra.
Du är en jävel Mikaela, så det är klart detta ska bli bra.
DET SKA BLI BRA MIKAELA.
DET SKA BLI BRA.
DU ÄR BRA.

Jag är nervös.
Jag är orolig.
Jag är rädd.
Allt är kaos, eller mkt är kaos iaf.

Koloskopiundersökning nästa vecka.
Tisdag kl 08.00  ska jag vara där.
Tankar snurrar.
Känslor virvlar.
Jag är rädd.
Livrädd och nära till tårar.
Jag vill vara liten igen.
Utan större bekymmer..
Sitta i mammas knä, dricka saft och äta kanelbulle.
Springa runt med lillasyster, hand i hand på gräsmattan.
Idag vill jag bara gå hem och lägga mig under täcket igen..
Idag vill jag bara vara liten..

"om du älskar mig kommer jag att lämna dig
och om du lämnar mig kommer jag att älska dig"

River en vacker dröm.
Det var just det du gjorde...

Det känns som evigheternas evighet sen vi pratade.
Det kan hända att det börjar vara så med..
Idag är det mer obegripligt.
Jag vill inte inse.
Vill inte förstå.
Vill verkligen inte fatta att du inte finns.
Det gör ont i mig..
Varje gång ngn nämner döden blir det mer påtagligt.
Både för egen räkning och din..
Emelie,
Det har hänt så mkt sen sist.
Jag har jättemkt jag vill dela med mig till dig!
Jättemkt verkligen.

Vad hände?
Tårar sprutar.
Jag skakar.
Fan fan fan.
Jag skulle ju ha kul ikv.
Just nu verkar det bli allt annat än kul.
Maskaran är utkletad längs kinderna och just nu känns det som tårarna aldrig ska sluta rinna..
Jag tänker på saker som jag inte vill tänka på.
Inte ikv.
Jag tänker på den här jävla sjukdomen,
Som sinkat mig från saker jag hade velat göra för längesen.
Tänker på att det är för jävligt att du mådde så dåligt som du gjorde Emelie.
Att du inte såg ngn annan utväg.
Vänskap som försvann med dig, och jag vet inte varför.
Detta är ingen bra kväll alls.
INTE ALLS.
FAN FAN FAN FAN FAN.

Sjukt osugen på allt just nu?
Ja.

Fint bord.
FIna människor.
Fint vin.
Fin pizza.
Gårdagen var mer än lyckad.
Jag älskar mina vänner.
Tack för att ni får mig att känna mig som vanligt.
Tack för att ni får mig att skratta så tårarna rinner.
Glädjetårar.
Det är bland det bästa som finns.
Tack för att ni finn i mitt liv
<3

Nej, det funkade inte idag.
Inget alls som kändes som det skulle.
Efter en natt med alldeles för lite sömn och en kropp som inte alls verkade fungera som den skulle fick jag gå hem efter drygt 2 timmar på jobbet.
Frossa, molande huvudvärk som bara växte sig starkare och starkare för var minut som gick.
Det var ett under att jag ens bara kunde ta mig hem.
Kastade av mig kläderna och slängde mig handlöst i sängen.
Somnade med en gång.
Drygt 3 timmar senare vaknade jag, ngt piggare.
Huvudvärken sitter där fortfarande, men har lättat lite.
Tablett, en massa te och nerkrupen i soffan.
Har inte ens orkat sitta vid datorn för ens nu, å då är det illa med tanke på mitt beroende.
Hoppas det släpper snart och att morgondagen blir bättre.

Idag känner jag mig som en överkörd grävling.
Inte okej.
Slutar man jobbe för idag snart eller????

Dagen har varit bra, fram tills nu.
Just nu bara rasade hela fasaden och tårar trillar likt det ösregn som denna dag började med.
Jag ber mig själv att sluta.
Men det är lönlöst.
Det kommer bara mer och mer tårar.

Mörkret har fallit utanför fönstret.
Innanför faller jag.
Raserar.
Vill gömma mig.
Vill inte gå till jobbet imorgon.
Vill ingenting just nu.

Allt känns för jävligt.
Precis allt.
Fan.
Hur blev denna dag såhär?
Inget bra avslut alls.
Inget bra alls.

..när du dog försvann även viss vänskap med dig.

Idag var det lördagsfika.
Tradition nu när det börjar bli kyligare.

Min underbara fin vän.
Ska ta steget och flytta till Malmö.
Först kom nästan tårarna när hon berättade att hon skulle lämna Karlshamn för ett taf.
Känner att det bränner bakom ögonlocken nu igen.
Jag tvingar mig själv att blunda för att inte släppa ut de tårar som bildas i mina ögon.
Jag kommer sakna henne.
Visst, vi ska forstätta umgås, vi ska ju inte säga upp bekantskapen bara för att hon beger sig till underbara Malmö, endast 2 timmar bort.
Jag äger ju faktiskt en telefon som jag bara kan plocka upp och slå hennes nummer.
Så hör jag ju hennes röst.
Och jag kommer ju kunna hälsa på henne fortfarande.
Hon ska inte försvinna från mig.
Bara flytta till en annan stad.
Inte försvinna på ngt sätt.
Är slut med kompisar som försvinner alldeles för snabbt, för lätt.
Hon ska minsann vara kvar.

När chocken äntligen lagt sig, så blev jag så ofattbart glad för hennes skull:)
Få en nystart.
Slippa Karlshamn för en stund.
Fifan va härligt.
Slippa allt tjat som finns i denna stad.
Lite nytt, träffa nytt, allt nytt.
Vad jag ska hälsa på dig mitt hjärta!

Jag är med sugen.
Duktigt sugen på att se nytt, känna nytt, vara ny.
Men med allt det som hänt det sista året har jag liksom halkat efter lite.
Känslan av att man måste stanna upp, ordna upp allt detta innan man kan ta klivet ut i världen.
Om jag hade kunnat, hade jag gjort det.
Men snart, snart är det min tur med :)

Igår var jag återigen och pratade med ngn som förstår.
Ngn som på ngt konstigt vis till viss del kan sätta sig in i allt det jobbiga jag vart med om det sista året.
Fifan.
Han tycker jag är stark.
Som har kunnat komma igenom detta, utan ngn som helst psykologhjälp.
Visst, jag har kunnat prata om allt det där jobbiga som tyngt mig.
Det mesta iaf..
För min familj och mina vänner är de bästa.
Som de har ställt upp.
Jag är evigt tacksam.
Men först nu, så börjar det släppa.
Jag börjar nog ta in det mer.
Se verklighetne på ett annat sätt.
För detta gångna året har jag i omgångar levt i ett vakum.
I en bubbla.
Inte sett sanningen i vitögat på det sätt som andra runt omkring kanske har gjort.

Igår pratade vi om dig Emelie.
Hur det kändes när du försvann.
När du valde att ta det steget, och lämna denna värld.
Ofattbart.
Rädsla.
Saknad.
Känslor blandades om vart annat.
För en stund kände jag ilska mot ditt beslut, det du valt att göra.
Att inte ta ta gi det utan ta den enklaste vägen ifrån problemen.
Men snart insåg ja att jag ine kunde var arg på dig.
Du var ju Emelie.
Jag kunde inte vara arg på dig.
Jag var tvungen att acceptera detta val du gjort.
För hur fel jag än tycker att det är, hur mkt jag är saknar dig, så kommer du aldrig komma tillbaka hit till oss.
Det är slut med det i denna värld.
Jag saknar dig ofta,
Så ofta att det gör ont i hjärtat.
Igår pratade jag & din absoluta bästa vän.
Saker har hänt.
Saker som vi hade velat dela med dig.
Jag hade velat ha med dig där i diskussionen.
Höra ditt skratt.
Jag saknar det så ofattbart...
Det värker ännu mer i hjärtat när man tänker på att man aldrig ska få se de där avfyrande leendet å höra det glada skrattet.
Jag saknar dig Emelie.
Så fucking jävla mkt att det finns inte.
            <3

Tycker nog minsann det är dags att komma hem från Kreta nu Sis.
Du kommer vara äckligt pepparkaksbrun så jag vill säkert inte se dig.
Men jag saknar dig så jag får stå ut med det!
KOM HEM!!

Klockren film, med ett underbart budskap.
Titlen låter även sjukt lyckad den med.

Igår var en bra dag.
Tillsammans med fina vänner som gör en gald.
Det är värds det.

En helgdag med rara Sara var precis vad jag behövde!

Efter en lugn helg känner jag mig utvilad till max.
Nästan lite laddad för jobb imorgon.
Men när klockan ringer kommer jag säkert bittert ångra den meningen.

Det virvlar en massa i skallen.
Tankar slår volter till förbannelse.
Allt snurrar just nu.
Inte ens en powerwalk fick mig att reda ut det värsta.
Söndagsångest?
Hm..
Jag vet inte.
Jobbigt? Ja.
Förbannat jobbigt?
Faktiskt.
Behöver jag paus?
Mmm, är nog så.

Någon förstår verkligen.
Vet exakt vilka ord som ska användas.
Lockar fram allt det där som jag inte velat tänka på på evigheter.
Har jag vågat ta mig tid att tänka det ngnsin egentligen?
Detta kan nog bli bra.

I måndags var jag på hälsokontroll, för jobbets räkning.
Allt fick tas upp igen.
Enda från början.
Tänk att det är snart 1 år sedan.
Dagen då jag fick cancerbeskedet närmar sig med stormsteg.
Den värsta dagen i mitt liv.
24 september.
Fifan.

Iaf så kom det fram till att jag ska gå å prata med ngn.
En beteendevetare.
Idag kl 16.00 ska jag innfinna mig på hälsovården och prata med denne man.
Jag är lite nervös.
Känner att jag kanske kommer lipa.
För jag har tårarna duktigt nära till hands denna vecka...
Jobbigt som fan är det.
När man pratar jobbiga saker så känner jag hur det bränner under ögonlocken..
Fan.
Jag pallar inte gråta.
Inte idag.
Mer än hälften av alla kvällar denna vecka har tårarna sprutat.
jag orkar inte gråta just nu,
Vill inte,.
Visst, jag brukar ju må bättre efter att få ut skiten, men va fan,
Jag vill ju inte....