Holocene

Förtränger det där som är jobbigt. Sånt som hänt för ett tag sen. Även det som är lite nybetonad ångest. Låter Bon Ivers toner fylla mitt sovrum. Ligger i sängen och känner mig alldeles för liten för den. En ensam tår letar sig ner för kinden. Önskar att jag hade kunnat säga att det känns lättare nu, när det gått en tid. Men icke. Lägger handen på hjärtat, sluter ögonen och känner efter. Men bara lite. För om jag gör det tillräckligt vet jag att jag snart slutar i ett vattenfall och kanske dränker mig själv...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0