Upplever en av mina värsta nätter någonsin.

Tårar rinner.
Spy rinner.
Skit rinner.
Ännu mera tårar..

Jag fryser långt in i benmärgen trots dubbla duntäcken.
Värmen vill inte komma någonstans.
01.23
Jag behöver sova.
Min mage skriker av hunger men jag mår ännu mer illa av tanken på mat.
Ännu värre är det att jag vet att jag om cirka 10 timmar behöver genomgå andra och sista dosen av laxermedel.
För denna gången.
Skiten står mig upp i halsen, bokstavligt.
Huvudvärken spränger och jag är torr i munnen trots över 2 liter vatten bara ikväll...

Funderar över varför ngn av mina grannar är vaken och springer runt i sin lägenhet.
Försöker fokusera på allt annat än hur jag mår just nu.
Allt annat än som har med den här jävla cancersjukdomen att göra.

Vill att detta ska vara över.
Orkar inte.
Ännu meta tårar och jag är rädd.
Förbannat jävla livrädd.

Jag är rädd.
Helt fucking livrädd.
Allt känns bra.
Förbannat bra.
Omgiven av människor jag älskar.
Undersökning på tisdag.
Nästa vecka.
Så förbannat rädd är jag att tårar trillar titt som tätt.

Nu är det helg snart.
Och jag är ledig.
Ska ta vara på den så gott det bara går.
Oron och nervositeten får försöka vänta tills nästa vecka.

Att vakna och gå till jobbet i gryningen med fantastiske Jason känns ganska så underbart.
Idag vill jag dela kärlek.

Saknar saker som varit.
Människor som funnits med i bilden men som inte gör det längre.
Hur allt var en gång i tiden.
Att det aldrig mer kommer bli så.
Aldrig.




Snart ska slutdomen komma på hur resten av mitt liv ska se ut.
Med mig själv.
Samtidigt som jag vill ha svar är jag så förbannat jävla rädd inför hur det än kommer bli.
Jag är livrädd.