Idag älskar jag min syster lite mer än vanligt <3

För alla gånger som vi dansat
och sjungit med fast ingen kan

Idag från ingenstans kom en bild på dig upp.
Från tomma intet bara sådär.
Det värkte till lite extra i hjärtat och en ensam tår letade sig ner för min kind.
Jag fångade upp den med pekfingret och studerade den tills det kom några fler.

Jag sitter här med min glasängel i handen.
Den glasängel som jag fått av din fina mamma.
Jag grämer mig att jag inte varit å hälsat på dom på alltför länge.
Det gör ont i mig.
Samtidigt som jag är lite rädd.
Rädd för att det ska låta som en dålig ursäkt, att jag inte haft tid.
Men det är faktiskt ganska mkt sanning i de orden.
Men jag känner mig som en hemsk människa...
Jag har inte vart vid din grav på länge heller.
Undra hur det ser ut nu när det är vinter även där...

Jag rädd att det ska brista helt och hållet.
Var längesen jag panikgrät för just detta.
Över just tanken på att du inte finns längre, att jag inte kan ringa till dig.
Att tiden med Emeli-doser är förbi..
Jag känner att det finns nära, den där gråten.
Alldeles otäckt för nära..
Dessa panikgråtattacker som gör att man inte ritkigt vet vad man ska ta vägen.
Vill jag vara ensam?
Vill jag att ngn ska hålla mig i handen och krama mig om det så skulle behövas?
Jag vet inte.
Ikväll är en sån kväll.
Igen.
En sån kväll där jag känner att jag har för lite vetskap om saker och ting.
De kommer alltför ofta.
Hur känner du dig Mikaela?
Jag vet inte..

Jag kan inte ritkigt prata om det.
Inte mer än här..
Jag kan inte berätta för min beteendevetare det jag egentligen vill.
Han säger att det lyser om mig.
Att jag ser ut att må hur bra som helst.
Det var längesen jag vågade erkänna tårar där.
Även om han är hur bra som helst, så var det alldeles för längesen han tryckte på de rätta punkterna så det bara släppte.
Nästa gång jag ska dit är det den 16 december.
Jag tror jag ska samla kraft och verkligen erkänna att det är mer än okej att verkligen gråta där och då.

Helgen är över.
Nu åter en måndagsmorgon.
Det är kallt ute, vintern har kommit.
Snön rasar i mängder utanför.
Samtidigt som det är lite halvmysigt så vet jag inte ritkigt vad jag känner inför detta.
Tiden går så fort.
Det känns nyss som det var sommar.
När jag å mina finfina flickor satt på Åbron.
När man låg där i skuggan i hängmattan hos mamma och pappa, somnade mitt uppe i en bok.

Men nu, måndagsmorgon.
En kall och snöig sådan.
Trots att helgen har varit lugn i jämförelse med andra, så känner jag mig inte ett dugg utvilad.
Jag hade behövt semester.
Semester från det mesta.
Kanske isolera mig för ett tag.
Bara vara jag líksom.
Eller bara vara.
Inte ens vara jag.
Jag vet inte.
Det är saker jag måste ta tag i.
Speciellt det här med jobb och dylikt.
Skärpning.
Denna veckan ska bli bra.
Inte deppa ner sig nu.
Fan Mikaela.
Ta tag i dig själv.

Mkt på jobbet nu.
Skönt får då slipper jag lägga större energi på det som snurrar i min skalle för tillfället.
För det är mkt.
Däremot när kommer hem, och tar "lediga"kvällar som dessa, vet jag inte riktigt vilken sinnesstämning jag befinner mig i.
Pappa opereras idag.
Jag är rädd.
Tankar kommer tillbaka till den tiden vid förra året då jag befann mig största delen av november månad på sjukhus.
Hjärtat klappar hårt och det gör uppror i bröstet på mig.
Tårar försöker hitta sin väg ut geonom mina tårkanaler men jag orkar inte.
Orkar inte gråta.
Inte ikväll igen.

Jag ringer och pratar med syster.
Hon låter glad.
Jag blir glad.
Min fina lilla syster.
Fan va fin hon är.
Måste komma på en vdzjulklapp till henne.
För det förtjänar hon.

Jag har haft en av de bästa helgerna på länge.
Och detta tack vare en underbart fin Håkan Hellström och en helt fantastisk och ännu mer underbar Emmie.
Hon lyfte mig från skiten och fick mig att se ljuset i en ny stad trots allt.
Hon fick mig att dansa och sjunga med fast ingen kan.
Jag & Emmie, Familjen i högtalarna, vin i glasen.
En fantastisk helg.
Jag tackar dig för det min vän.

Ett stycke Håkan och en massa Håkan-lovers.
Kan vart en av de bästa konserter jag befunnit mig på.
Draget på scen var gudomligt och oerhört svårt att sätta ord på för att verkligen göra den rättvis i folks öron.
Det var nog en sak som inte går att beskriva, utan en sak som verkligen måste upplevas.
En vän vid min sida som nog älskar Håkan lite lite lite mer än mig.
Jag vill gifta mig med Håkan,
Han är så förbannat bra.
Men sen vill jag gifta mig lite granna med Anders Wedin, Pengabrorsan.
Nej, nu virvlar jag iväg.
Det är måndag.
Jag sitter på jobbet ska villigt erkännas.
Egentligen har jag inte tid med det här.

Sovit alldeles för lite i helgen?
Nej, inte alls väl?
10 timmar på en hel helg måste väl ungefär räcka?
Eller?

Det har kommit upp saker det sista tiden som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera..
Ovän?
Jag vill inte, det är det värsta jag vet.
Och jag menade inget illa.
Varken till ngn av er.
Jag var kanske dum i huvudet och tänkte inte.
Jag har bett om ursäkt, vet inte vad jag mer kan göra.
Inget svar när man ringer.
Jag är riktigt jävla ledsen.
På riktigt.
Om jag mår dåligt över det?
Som fan......

En annan sak är jättejobbig just nu.
Känner inte varann så bra.
Men du tyr dig till mig.
Hinner jag med?
Orkar jag?
Jag vet faktiskt inte.
Har rätt mkt med mig själv, precis som du.




Emmie, jag ringer dig ikv.
Du har en förmåga att få mig att må bra även över telefon.

Känner mig mer död än levande idag.
Ja ngt i den stilen ja.

Jag har tagit tag i det.
Träningen är mitt nya liv.
Det känns fantastiskt!
PÅ RITKIGT!

Café De Lux.
Där var vi förenade.

Ikväll borde jag göra allt annat än att bara sitta ensam själv i min soffa.
Jag trodde det hade vänt?
Att psyket skulle kännas lite bättre ett tag nu, när det kändes lite bättre härom dagen.
Men nej,

Ikväll är det inte okej igen.
Jag vill inte gråta, men jag känner att tårarna är otäckt nära.
Borde kanske släpa mig ut på en powerwalk och rensa skallen.
För tillfället är det mitt enda sätt att på ngt sätt kunna fly till en trygg plats.
Folk ser mig och jag känner det då som ett nederlag att vika för tårarna.
Så då håller dom sig åtminstonne på insidan.
Eller dra en vända till gymmet och köra slut på sig själv...

Får jag träffa dig ikväll?
Jag har ingen anledning till det.

Idag kan jag ärligt säga att jag har haft en bra dag!

Ikväll vet jag inte riktigt hur det är med mig.
Jag kan inte bestämma om jag vill vara ensam eller inte.
Kan inte avgöra om jag vill skratta eller gråta.
Känns allt likgiltligt?
Jag vet inte ens det.

Helt plötsligt hoppade en oro på mig.
Magen värker och en huvudvärk från helvetet kastade sig in i denna aftons match.
Nattsvart ute, nattsvart inne?
Glasklart eller krossat glas?
Jag vet inte vad jag skriver.
Vet inte ens vart jag vill komma med detta.
Borde jag ringa ngn?
Jag vet inte.
Fan.
Ikväll vet jag ingenting....

Idag var jag på akuten.
För en gångs skull var jag inte där för min egen räkning.
Jag följde med en vän.

Jag visste nog inte riktigt vad jag gav mig in på där.
Att föreslå att jag kunde följa med.
Självklart kunde jag köra.
Jag hann inte riktigt tänka på vad jag just gett mig in på.

Väntan.
Denna fruktansvärda väntan.
Sjukhusmiljön över lag.
Allt blev så påtagligt.
Tryckande och otäckt.
Känslor och sinnestämningar.
Allt det där som man har gått igenom,
Ett virrvarr skapade kaos i min hjärna, mitt hjärta i min själ.
Jag fokuserade på annat.
En kram delades ut då det blev för jobbigt.
Sentimentalt, mm så var det.
Men jag grejjade det.
Övervinner mer och mer.

Undersökningar som jag har genomgått ska utföras på min vän.
Fifan säger jag.
För det är ingen dans på rosor.
Inte ngnstans, så varför ljuga och sticka sanningen under stolen?
Jag hade kanske kunnat mörka och säga att det inte är så farligt.
Men jag tyckte verkligen att det var en riktigt jävla pain in the as. Ja bokstavligt tom.
Men det kommer gå bra.
Det ska gå bra.

Nu försöker jag samla mig själv.
Snart kommer Sara.
Vi ska byta mitt plåster.
Jag blir matt av bara tanken..
Mår illa och vill spy lite.
Helst vill jag sövas och vakna när det är klart.
Men riktigt så funkar det inte.

Samla dig Mikaela.
För fan, samla dig kvinna!

Jag undrar om jag levt i en låtsasvärld på sista tiden.
Och att jag först nu vaknat.
Först nu kunna se sanningen i vitögat.
Kunna ta på verkligheten.
Se vilka människor egentligen är.

Men den där masken, den där fasaden.
Den sitter kvar.
Ganska svår att tvätta bort.
Många känslor stannar här.
Just här och ingen får tillgång till dom.
Ibland frågar jag mig själv om jag verkligen har tillgång till dom själv ens.

Idag är kanske en bra dag.
En bättre dag?

Idag ska jag äntligen få träffa underbara Kornelia.
Var alldeles för längesen vi sågs.
Jag kommer nästan inte ihåg när det var senast...
I miss that little girl! <3

Idag regnar det.
Regnar och blåser som en lilla staden Karlshamn fått en förbannelse över sig.
Regnet piskar mot rutan och vinden river..
Det är piss och skit allt utanför.

Ungefär så som vädret beter sig idag, beter sig det inuti mig.
Jag vill gråta, skrika, slå, skratta, le om vart annat,
Men mest det där första.
Det gör ont.
Lite överallt gör det ont denna dag.
Tårar trillar gång på gång och de går inte att hejda.
Inte det minssta.
Men jag låter dom trillar.
Idag är väl bara en sån dag.

Kanske är bättre imorgon igen.

Idag är det den första november.
Det har nu gått ett år sedan jag blev inlagd nere i Lund.
Kommer så väl ihåg känslan, sinnesstämningen och allt så klart att det lika väl kunde ha varit igår.
Jag sitter i min soffa och ryser.
Det är jättevarmt i min lägenhet.
Men så fort tankarna trillar tillbaka på just den förste november 2009 blir jag kall.
Jag vill ringa till mamma, krypa upp i hennes famn och känna mig som fem år igen.
Jag vill gömma mig under täcket och inte krypa fram på länge länge länge.
Tankarna trillar in gång på gång på gång till den hemska natten nere i Lund.
I ett vitt sjukhusrum, i en säng.
Ensam och liten kände jag mig.
I sängen brevid låg en tant som kändes mer död än levande.
Hon andades hysteriskt och skrek emellan åt.
Min panik går inte riktigt att sätta ord på.
Min rädsla var inte av denna värld.
Inte nog med att man var livrädd pga att allt snurrade som fan i min egen skalle.
Alla ens egna tankar, känslor..
Det var sista gången jag var ärrfri.
Nu pryds min kropp med en hel drös ärr.
Jag försöker lära mig att se dom som ngt bra.
Att det är ett bevis på min överlevnad.
Jag är inte riktigt där än.
Men på god väg.
Imorgon är det den andre.
Då är det exakt ett år sedan jag låg på operationsbordet och genomgick en 10 timmars operation.
Imorgon ska jag opereras igen.
Inte alls en lika stor operation, förhoppningsvis.
Port-a-carten ska bort.
Och förhoppningsvis för alltid.