Fan fan fan.
Jag hade behövt lipa så jävla mycket mera..
Men jobb i eftermiddag.
Och möte med chefen..

Torsdag.
Beteendevetaren idag..
Jag blir så trött på mig själv.
I morse vaknade jag med ångest av värsta graden..
Låg kvar i sängen in i det sista.
Ville egentligen bara somna om och vakna till en bättre dag.

Fullkomligt genomled förmiddagen.
Kl 11 small det.
Hinner nästan inte mer än att se min beteendevetare.
Vi sätter oss ner i varsin fotölj som alltid.
Innan han ens hinner ställa första frågan brister det.
Jag lipar KONSTANT i en timme.
Huvudvärken bättras på och ögonen svullna som en sömnlös bakfylla som varit i 4 veckor..
Kul?
Nej, inte alls.

Just nu vill jag bara vara liten.
Gå hemma och strosa.
Kan tom tänka mig att ha riktig jävla storstädning i köket bara för att slippa denna eftermiddag på jobbet.
Fyfan.

Det har gått över 2 timmar och ärligt talat har jag inte en blekaste aning om vad tiden tog vägen.
Vad har jag gjort?
Nej, jag kan inte skylla på Facebook som den bidragande orsaken..
Jag vet faktiskt inte vad jag har gjort.

Jag hatar att jag ska få denna jävla ångesten om kvällarna.
Det är alltför ofta och varar alldeles för länge.
Den får tårarna att forsa.
Näsan att rinna.
Och jag får svårt att andas.
Paniken kommer mer och mer..

Okej, men rödsprängda och svullna ögon i morgon igen.
Ja, varför inte.
När veckan redan börjat med det så är det väl lika bra att fortsätta..

Torsdag har jag som mål.
Då måste allt ut.
Inget hålla-tillbaka-för-att-inte-gråta-trams.
Det måste ut.
Min beteendevetare måste ju fan få veta.
Bra på att hålla denna jävla skiten inom och ångesten knappt synlig?
Välkommen till Mikaelas vardag.
Påklistrat fejkleende och så jävla glad.
Nej, vissa stunder är det äkta.
Men om man ska dra allt över en å samma gräns, ja då vet i fan vem jag försöker lura egentligen.
Mig själv mest.
Nej.
För helvete Mikaela.
På torsdag gäller det.
Då får det bära eller brista.
Ut ska det ta mig fan.

Det är kaos.
Fullkomligt jävla kaos i min kropp.
Känslor gör uppror och kastas fram och tillbaka.

Huvudvärken spränger likt handgranater.
Det känns som magen ska vändas ut och in och dess innehåll ska beklä mitt sovrumsgolv när som.
Jag är rastlös till tusen.
Jag vill inte somna.
Men jag behöver sömn.
Men jag vill verkligen inte somna så morgondagen ska komma ifatt.

Jag hade i princip gjort vad som helst för att bara få skita i jobbet i morgon.
Jag orkar inte.
Jag vill inte.
Fan.
Jag skulle ju inte gråta.
Vad är det jag gör nu då?
Men krydda till morgondagen med svulna ögon med då.
Bra Mikaela.
Så jävla bra jobbat....

Solen skiner, himlen är oskyldigt blå och det är lördag.
Jag känner mig helt okej idag.
Kanske ett äkta leende kan placeras på mina läppar idag framför badrumsspeglen..?

Vaknade klockan 7 idag.
Låg kvar och drog mig i sängen en timme.
En mkt märklig dröm etsade sig fast och vill inte ritkigt släppa alls?

Igår fick jag ta del av ngt oerhört vackert.
En av mina absolut bästa kompisar ska bli mamma.
Nu kom det en liten lyckotår igen.
Min älskade älskade vän ska få en liten bebis.

Jag ville ringa till Emelie.
Och berätta.
Det är så mkt som har hänt sen sist.
Så mkt som jag skulle vilja dela med Emelie.
Helt sjukt att det snart gått ett år.
Tittar på kort, minns hur det var.
Minns det vi hade.
Så mkt som försvann med dig min älskade vän.
Tittar på din blogg.
Minns hur du skrev.
Det är INTE OKEJ att du är borta.
Idag ska jag nog ta en sväng uppom Hvilans..
Jag saknar dig.

Imorgon är det en vecka sen undersökningen ägde rum.
En veckas av förjävlig väntan.
Denna ovisshet nästintill kväver mig.
Dagen har varit full av saker som skingrat mig att lägga tankarna på just detta.
Även om veckan gått helt okej, utan att jag tänkt helt olidigt på det, så har det ju funnits där mer än jag egentligen har velat erkänna för ngn.
Än mindre för mig själv.

Ikväll är det hemskt.
De senaste 2 åren går på repeat.
Om och om igen.
Den 24 september 2009.
Ett datum som inte klingar ngt vidare alls i mina öron.
Det ekar nu som måsskrien gör mellan husen om sommaren...
Om och om och om igen.
En hård klump i halsen, ett tryck över bröstet.
Tårar trillar hejvilt.

Jag stirrar ut i mörkret.
Tända ljus som svajjar i vinddraget från min öppna balkongdörr.
En kopp rykande te.
Egentligen gillar jag detta.
Att sitta och lyssna på nattens tystnad.
Men nej.
Ikväll är tystnaden lika obehaglig som känslan av att befinna sig i en kall operationssal precis innan sövning.
Rädslan är så påtaglig att det känns som man hade kunnat skära i kniv med den.
Fifan.

Vaknade efter en rent åt helvetesnatt.
Sova?
Nej, det vet jag verkligen inte om man kan kalla det.
Vaknade gång på gång på gång.
Kallsvettig med hjärtat i halsgropen.
Ångest som jag inte visste riktigt vart jag skulle ta vägen med.

Jobbet kallar.
Tråkigt som fan.
Som vanligt.
Nu när man vet att man ska gå hem är det pest å pina.
Fifan.

Det blev lunch och jag körde ett hårt pass på gymmet.
Solen strålade och vände mitt humör.
Till det glada.
Jag kunde skölja av mitt låtsasleende i samband med duschen och plocka fram ett mer äkta.

Jag vandra hem strax innan 4 och kände att det kunde bli bra det här.
Kom innanför dörren, öppnar upp balkongdörren och låter solstrålarna leka på mitt vardagsrumsgolv.
Fåglarna kvittrar och fiskmåsarnas skri ekar mellan husen.
Jag riktigt njöt, trots att fåglar var inblandade.

Helt plötsligt försvinner solen och mitt glada humör med det.
Det blir kallt och det känns som regnet hänger i luften.
Jag lägger mig ner på soffan och vill inget mer idag...

Idag skiner solen.
Tittar på några bilder som fina fina Emelie har tagit.
Bilden ovan är en av dom.
Jag tittar på min glasängel och min Betty.
Suttit på balkongen och druckit kaffe.
Snackat skit om allt och ingenting.

Snart ska jag bege mig till Asarum.
Känna dig lite mer.
Längesen, så det är på tiden.
Emelie, jag saknar dig..

Nu var det de här med den långa fruktansvärda väntan.
Undersökningen idag gick okej.
Inget smärtstillande.
Inget lugnande.
Prov togs.
Om jag får säga det själv så är jag förbannat stolt över mig själv.
Nu, väntan..

Jag kan dock inte ritkigt känna den lättnad som jag gjorde förra gången.
Röngten är påväg att planeras in.
Lika så remiss ner till Lund.
Där ska ske undersökningar och provtagning.
För att se om det är genetiskt.
Om/hur stor risken är att jag kan få återfall.
Fifan.
Vilket jävla ord.
Jag är så jävla rädd.
Hjärtklappning, ångest och desperata tårar.
Jag måste sluta skriva.
Jag ser inte..

Jag hade glömt.
Att andra dagens laxeringsdos var och är den värsta.
När magen skriker av hunger.
När halsen känns så tjock och illamåendet bara vill välla över.

Nu är det igång igen.
Egentligen är det ganska otroligt att det redan gått ett halvår sedan jag gjorde förra kontrollen.
Tiden går så fruktansvärt snabbt.

Jag är hungrig.
Och det är mat.
ÖVERALLT.
Vad jag än ska göra så är det mat överallt.
På tv.
I tidningar.
På facebook.
Usch och fy.

Laxermedel är ta mig fan ingen höjdare.
När jag hämtade ut det på apoteket för ngn vecka sedan hade jag kunnat spy på den stackars tanten på andra sidan disken.
Bara att se förpackningen gav mig kväljningar och rysningar.
Nu har jag tagit första dosen.
Fifan vad jag är bra!
Fifan vad äckligt det var.
Jag hatar det.
Undersökning i morgon.

Fy fan för denna dag.
Jag mår inget vidare alls.
Kaos.
Ja det kan man ju säga..

Tankar kastas hit och dit.
Känslor ligger blåttade för att bli trampade på.
Så jävla nära tårar så många gånger idag.
Nu faller dom som aldrig förr.

Undersökning på torsdag.
Undra om det är det som får mig att må såhär.
Nervös till tusen.
Det kan inte förnekas.
Helvete med.
Att en sjukdom ska få ta över ens liv såhär.
Jag känner mig så utelämnad.
Så sinkad i allt jag ska göra.
Fan vad jag hatar att jag ska behöva vara så begränsad.
Fan vad jag hatar denna jävla skitsjukdom som gjort detta med mitt liv.
Tittar på mina ärr och låter tårarna flöda likt ett vattenfall.

Spontanitet, va fan är det.
För tillfället finns inte mkt sådant i mitt liv.
Planera.
Glöm inte grejer.
Fan.
Ännu mer tårar.

Och Emelie.
Jag mår dåligt.
Och tänker på dig.
Jag saknar dig så förfärligt.
Jag kollade på din blogg idag.
Vill minnas hur du skrev.
Önskar jag kunde skriva just ordet skriva.
Det gör så ont att det snart gått ett helt år utan dig.
Det gör så ont.

Idag känns allt åt helvete.
Precis allt.

Allt står mig upp i halsen idag.
Nervös?
Är det det är jag?
Klart jag är det.
Ångest?
Ja, den sitter där som vanligt.
Om inte lite mer kanske.
Huvudvärk?
Nej, men krydda med det med.
Känner jag mig allt annat än bra idag?
Ja.
Fan.
Jag mår så jävla olustigt att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen eller hur jag ska bete mig.
Jag vill inte.

Jag är lååångt ifrån redo för måndag...
Snoozade jag i över en timme innan jag gick upp idag?
Tvingade jag i mig frukosten som stod mig uppi halsen redan innan jag ens hade tänkt tanken på att äta den?
Nerverna gör så ont idag.
Så fruktansvärt ont.
Jag vill inget hellre än att gå hem och lägga mig.
Gömma mig och vakna till en annan verklighet.

Helt plötsligt trillade det över mig.
En så oerhörd saknad efter min fina fina Jennifer.
Jag saknar dig.
Alldeles för mkt.
Jag måste se dig snart.
Jag saknar dig så mkt att det gör ont i hela mig ikväll.
Min älskade älskade vän.

Söndag.
Helgen har gått alldeles för snabbt, som vanligt.
Idag har jag ångest.
Jag får ingen ro.
Försöka skingra tankar är åt helvete.

Denna veckan är det undersökning.
En koloskopi is comming up.
Jag börjar bli nervös.
Det är kanske därför allt vart som det har vart på sista tiden.
Undermedveten nervositet.
Hjärtat bultar med obehag av bara tanken.
Tårar rinner och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Jag vill stilla det som river.
Men ikväll känns det meningslöst att ens försöka.

I morse vid 9 tiden sitter jag på jobbet och vill spy på det.
Känns inte ritkigt bra idag heller.
Trots att jag försökte driva ut tårar igår med hjälp av Pearl Harbor är jag fortfarande lipig.
Fuck it.

När jag sitter där och redan känner mig sårbar som fasen kommer Emelies absoluta låt.
Redemption song.
Med Bob Marley.
Men välkommen tårar.
Jag fick gå ut från kontoret.
Gå ner och gömma mig i källaren för en stund.
Försöka blinka bort tårarna.
Jag saknar så fruktansvärt.
Det gör så ont.
Just nu är det så mycket som gör så ont.

Vilken jävla rövdag.
Jag skulle sluta svära.
Inte idag.
Allt har gått emot mig.
Jag orkar inte.
Tårar trillar.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte gråta.
Motvilligt släpper jag ut de tårar som lurat hela dagen...


Emelie.
Jag tänker som fan på dig idag.
Längtar så efter att prata med dig.
Få höra dig skratta, se dig le..
Jag saknar dig ngt så fruktansvärt ikv.

Det är ett helvete att gå upp och ta sig till jobbet.
Så fruktansvärt att jag vill spy, skrika, slåss, gråta..
Usch och tvi.

Jag har ont överallt.
I själen.
I kroppen.
Fuck fuck fuck.

Jag är så nära tårar idag.
Så nära att jag inte ritkigt vet vad jag ska ta vägen...
Fifan för att må såhär.
Funderar på att gå hem.
Lägga mig ner på hallgolvet och försvinna för ett tag.
Bara va.
Jag måste sluta.

Ena stunden tampas jag med så stark ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Har försökt med allt för att dämpa den idag.
Kört bil.
Diskat.
Vart hemma hos mamma å pappa.
Legat nerbäddad på soffan.
Förflyttat mig till sängen.
Men nej.
Inget har hjälpt.
Rastlösheten rider mitt sinne.
Jag hinner tröttna innan jag ens har börjat.

I andra stunden är allt likgiltligt.
Känns meningslöst men ändå inte.
Kom på mig själv sittandes och titta ut i tomma intet.
Men vad hade jag tänkt på?
Jag vet inte.
Ingenting känns det som.
Samtidigt som allt snurrar.
Precis allt.
Ångestladdad söndag, fifan vad du är varmt välkommen då.
Att det är måndag imon känns inte ett dugg bättre..
Inte ett jävla dugg.

Stockholm är avverkat för denna gången.
Med en fantastisk människa och hans polare.
Inga måsten.
Inga tvingade fält.
Från en verklighet till en annan.

Jag borde göra sånna här saker betydligt oftare.
Så här "fri" har jag inte känt mig på väldigt länge.
Ångest, vad är det?

Tillbaka i lilla staden Karlshamn.
Tillbaka till denna verklighet.
Tillbaka till allt.

Helgen har inte undgått cancer-pratet.
Men det har häller inte fått en chans att ta över.
En lördagseftermiddag på ett fik över en latte.
Sen var det klart.
Jag tackar oerhört för detta.

Jag tackar för denna helg.
Jag behöver sånt här.
Fly lite från vardagen.
Bara sådär oplanerat och okontrollerat.
Jag gillar det.
Så tack.
Tack.