Imorgon är det en vecka sen undersökningen ägde rum.
En veckas av förjävlig väntan.
Denna ovisshet nästintill kväver mig.
Dagen har varit full av saker som skingrat mig att lägga tankarna på just detta.
Även om veckan gått helt okej, utan att jag tänkt helt olidigt på det, så har det ju funnits där mer än jag egentligen har velat erkänna för ngn.
Än mindre för mig själv.

Ikväll är det hemskt.
De senaste 2 åren går på repeat.
Om och om igen.
Den 24 september 2009.
Ett datum som inte klingar ngt vidare alls i mina öron.
Det ekar nu som måsskrien gör mellan husen om sommaren...
Om och om och om igen.
En hård klump i halsen, ett tryck över bröstet.
Tårar trillar hejvilt.

Jag stirrar ut i mörkret.
Tända ljus som svajjar i vinddraget från min öppna balkongdörr.
En kopp rykande te.
Egentligen gillar jag detta.
Att sitta och lyssna på nattens tystnad.
Men nej.
Ikväll är tystnaden lika obehaglig som känslan av att befinna sig i en kall operationssal precis innan sövning.
Rädslan är så påtaglig att det känns som man hade kunnat skära i kniv med den.
Fifan.