Igår hämtade pappa mig och det bar av mot Karlskrona. Med en mage som bara ville vända sig ut och in. Ett hjärta som skenade värre än vildhästar. Sömntrötta ögon efter en natt utan ngn som helst vila.. Givetvis kom vi för tidigt. Som vanligt.. Ännu mera väntan i otäcka väntrum. Försökte prata om annat, men hade svårt att hålla fokus. När det äntligen var min tur kom min "kontaktsköterska" ut och visade in mig i ett rum. Samma jävla förbannade rum som jag fick mitt besked den 24 september 2009. Det hemska besked som inte ens kan sättas ord på. Beskedet att jag hade cancer. Pappa och jag satt där, kontaktsköterskan frågade hur semestern med syrran varit. Om hur allt var osv. Tillslut kom doktorn inhoppandes. Han tog i hand och satte sig på stolen framför oss. Sen sa han att bilderna såg bra ut. DE SÅG BRA UT!!!! Jag hade kunnat kasta mig om halsen på honom, gråta och skrika av lycka. Det gjorde fullkomligt min dag! Genomlycklig hela dagen. Idag började oron inför fredagens besök i Lund. Gång på gång brottas jag med denna jävla oron. Men förhoppningsvis kan den stillas lite efter fredag.

Imorgon är det tisdag. En dag som jag vill ha överstökad samtidigt som jag vill skjuta den så långt framför mig som det bara går. Jag ska åka till Karlskrona. Träffa en doktor, som ska ge mig besked om hur mitt kroppsinnehåll ser ut. Om det är ngt att ha eller om jag lika väl kan lämna in. Tårar trillar. Jag är så jävla rädd att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Så äckligt rädd inför vad som ska sägas. Tankar slåss som fan i skallen. Flera tårar rinner och snart ser jag inte klart längre. Magen är i uppror och en stor klump av ångest har fastnat i bröstet på mig. Hjärtat klappar i otakt och jag känner hur panikångesten växer sig starkare och starkare för var sekund. Jag är så jävla rädd. Så in i helvetes rädd så det finns inte.

Alla dagar i veckan så är Håkan bäst.
Han är fantastisk.

Nu var det dags igen..
Den där eviga väntan på besked om vad röntgenplåtarna visar.
Är jag frisk eller hur ser det ut?
Klart jag är frisk, va fan dillar jag om?
Klart det ska vara bra.
Men..
Det är alltid det där förbannade men:et som står på trösklen och är bedredd att bryta sig in som en tjuv utan ngn som helst förvarning..

Hjärtat slår otäckt fort.
Känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken.
Händerna darrar och jag har obehag i hela kroppen.
Tisdag.
Då är det läkarbesök i Karlskrona.
Då får jag beskedet.
Tills dess går jag i ett vakum jag inte riktigt vet hur jag ska hantera..
Undrar om man lär sig att hantera och koppla bort den här väntan ngn gång?
Eller den sitter där, resten av ens liv?
Jag är rädd.
Så in i helvetes rädd.

Söndag och här sitter jag igen.
Det är konstigt att allt kan vändas från att vara så bra till att bli rent åt fucking helvete på 2 sekunder..
Mindre än det tom...

Det kunde jag väl räknat ut.
När det började kännas lite bra, tro fan att det skulle spåra..
Jag visste det.
Att man inte ska få känna sig lite lycklig ens..

Nej, kasta grus i ögonen på mig.
Sparka mig hårt i knävecken.
När vi ändå är igång, ge mig en käftsmäll så hård att jag flyger baklänges och slår huvudet i golvet också.
Fuck.

Det regnar för jävligt
Och lika mkt regnar det känslor inom mig.
Fan.

Kvinnan som gör det svenska språket så jäkla mkt vackrare.
Som sätter ord på känslorna så oerhört rätt och riktigt.
Hela låten.
Precis så känns det just nu.
PRECIS SÅ.