Som alltid när jag känner mig lite nedstämd väljer jag att spä på det ytterliggare.
Besöker allitd Lottas blogg.
Den berör, den gör ont, den är på riktigt.
Här är inget förskönande av sanningen, utan ren jävla verklighet.


Jag försöker få mig på andra tankar med hjälp av musik ikv.
Men det når inte riktigt fram.
Gång på gång kommer jag in på FEL låtar..


Jag läser om Linda.
Fyrabarnsmamman som fick lämna in för en cancer som våldfört sig så hårt på hennes arma kropp att det inte gick att göra ngt åt det..
Det var för sent..

Tänker på vilken jävla tur jag har haft.
Tänker på Emelie som valde att lämna oss frivilligt.
Mitt i alltihopa blir jag medveten om att jag sitter och tänker på vilka låtar jag vill ha på min begravning.
Tårar trillar och jag vill inte fortsätta tänka, men kan inte heller sluta..

"jag får nog hålla allt tillbaks
det finns ingenting som räcker
hjärtat kom aldrig till tals
i ett block som bara läcker

men ändå
du, min vän i livet
se hur kvällen brinner opp
en enda sak är givet
vi är två hjärtan
i samma kropp

om jag tappar allt igen
det är möjligt att det händer
det kan vara svårt att hitta hem
från alla hav och alla länder

men ändå
du, min vän i livet
se hur sommaren blir höst
en enda sak är givet
du bär min luft
i ditt bröst "

"Det har blivit svårt att älska,
när all kärlek lett till besvikelse
Och compadres
Lever på gränsen till förintelse
Och compadres, ni trodde man kunde svika kärlek
Oh-oh ooh yeah
Men det kan man inte

Jag vet att du är ledsen
Jag är ledsen med
För allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde va
Jag läser aldrig Proust igen
För slutet gör för ont i mig "

Jag vill inget hellre än att ringa.
Höra din röst.
Förlåt.
Jag saknar dig.
Det gör ont..
Fan med..

"jag försöker men förlorar varje, antingen lämnar dom mig eller lämnar jag dom.."

"från vägarnas lyktor och städernas ljus
från skogarnas väsande, viskande sus
från åkrarnas jord och från strändernas brus
kom hem nu
ja, kom hem nu "


Kom hem nu min fina lilla Nea.
Jag saknar och behöver dig <3

Bergochdalbana.
Ett virrvarr av känslor som kastas hit och dit.
Arg och förbannad.
Ledsen och besviken.

Sårad.
Ont i magen.

Fan.
Trodde tillräckligt med tårar trillat idag.
Uppenbarligen inte.
Jag saknar det vi inte hade.

Mmmm, varmt välkommen till mitt liv just nu.....

Ont i magen.
Allt står mig upp i halsen.
Är så nervös och vill inte riktigt vara med idag.
Helst av allt vill jag bara gå hem.
Låsa in mig i min lägenhet och stanna där.
Kasta mig på sängen, dra täcket öve rhuvudet och komma brot bort bort från detta..
Varför har jag satt mig själv i skiten på detta vis...
Fan med..

Tänk vad ett samtal kan göra en glad.
Jag har levt på det hela dagen idag.
Tack.

Tycker minsann att du får komma hem från Grekland snart Sara.
För jag saknar dig lite för mkt nu faktiskt..

Trots att bilden failar, likt livet gör ibland.
Så kommer du alltid betyda mest lilla älskade syster yster.
Vad som än händer, så är det alltid du och jag.
Mot världen.
I vått och torrt.
Jag älskar dig.

Idag är en dag med fint väder.
Jag vill känna lyckan.
Men kan inte.
Omgiven av fina vänner.
Men det gör ont.

Idag är en dag då regn hade speglat min sinnestämning alldeles utmärkt.
Tårar trillar likt de ösregn som hägrat de senaste veckorna.

Idag är en sån dag då jag säger det igen.
Som så många gånger förr.
Kärlek är ingenting för mig.
Den gör bara ont.

Idag, en sådan dag där jag måste ta mitt förnuft till fånga.
Ta mig i kragen.
Helst av allt vill jag bara rymma från skiten.
Slippa se sanningen i vitögat.
Men nej.
Jag står som fastfrusen och tvingar mig själv gång på gång att genomlida det jobbiga.


Varenda låt med herr Hellström passar in på mig just nu.
Jag lyssnar, spelar låtar om och om igen.
Kan de utantill.
Refererar ALLT till det olyckliga...

...att aldrig ge hjärtat rakt ut...

Någon som jag bara har en ytlig relation till.
En "jobbrelation".
När vi träffas diskuterar vi mig.
Min framtid, mina drömmar, ja, allt handlar om mig.
Det gjorde det idag oxå.

Klädde mig i kavaj och shorts.
Vandrade iväg med ett äkta leende på läpparna, i ovishet om vad som komma skulle.

Vi tog i hand som alltid och satte oss ner i en var sin fotölj.
Det diskuterades.
Om mig.

Plötsligt kommer det fram att min handledare ska vara sjukskriven.
Inget allvarligt hoppas jag?
Så fort jag hör mig själv säga meningen blir jag alldeles stel i kroppen.
Innan hon ens hinner öppna munnen för att säga vad det är, så vet jag.
Jag hör ordet eka gång på gång i mitt huvud.
Även om det kanske bara hinner gå 3-7 sekunder innan hon formar sina läppar och säger det, hinner jag se de senaste åren spelas upp i huvudet på mig.
Sen kommer det.
BANG!
Cancer.

Jag blir så jävla tagen.
Såhär har jag inte känt på länge.
Tårarna stiger i ögonen och jag ber om ursäkt för min reaktion.
Jag är uppriktigt så nära att börja storgråta att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.
Jag säger att det ska bli bra.
För jävla bra ska det bli.
För det finns inga andra alternativ och om man har den inställningen så har man mer än halva vunnet.
Så klart att detta ska bli bra.
Att hon ska klara sig.
Bli frisk.

Vi styr in samtalet på ngt annat.
Saker som handlar om mig, men inte om sjukdom.
Till sist är vårt möte slut.
Vi kramas aldrig.
Men nu omfamnar jag henne och kramar henne hårt.
Jag säger återigen att det ska bli bra, för det finns inget annat.
Sen går jag till jobbet med gråten i halsen och en ensam tår faller ner för min kind.
Jävla skit-sjukdom.

Min sinnesstämning är värre än värsta berg-och-dalbana..
Ena sekunden känner jag mig lyckligast i världen.
För att i nästa känna mig misserabel och inte tillräcklig.
Helt fucking värdelös..

Jag skyller på förkylningen.
Att den inte bara fäst sig fysiskt, utan att den trängt sig in i psyket på mig oxå.

Jag är så oredo för hösten som man kan bli.
Vägrar att inse att kvällarna blir mörkare och mörkare för var dag som går.
Blundar för att det snålblåser kallt och trotsar detta med att fortfarande bära shorts.
Försöker förtränga att vi snart är inne i mitten av augusti.
Skjuter på tanken att jag snart slutar jobba och att höstdepressionen snart är uppe på översta trappsteget för att alldeles strax knacka på dörren...

Jag är inte redo för höst än.
Långt ifrån.
Sommar, du kan väl ge oss lite mer tid tillsammans?
Jag är inte villig att släppa dig än...

Ikväll låter jag Bon Ivers stämma omfamna mig.
Till bakgrundstoner av smattrande regn mot rutan.
Åskans knallar då och då..

Känner mig ensam ikväll.
Fast det är nog det jag vill.
Eller jag vet inte.
Nära till tårar och minsta motgång, som att spilla ut mitt te kommer kännas som jordens undergång...
Jag vet inte riktigt vad jag vill.
Jag vet inte riktigt vem jag är ikväll..

Så var de det här med tiden igen..
Att den går så fort.
Bara rinner ur händerna på en..
Allt man vill göra, allt man borde göra, allt man ska göra..
Jag hinner inte med.
Varit mkt nu sista tiden.
Alldeles för mkt..
Och för lite sömn på det, för lite träning och upp över öronen fullbokad..
Det tar nu ut sin rätt..

Stressad.
Ja, inre stress ta mig fan..
En seglivad förkylning lurar bakom örat och jag bara inväntar att den ska våldta min arma kropp..
Den ligger där på lur, väntar på att bryta ut när jag är som svagast..
Längesen jag lät tårarna falal fritt nu oxå..
Känner att det kan behövas..
Att det är alldeles för mkt som bara är där och byggs på.
Leva i en lögn?
Ja, ungefär känns det så nu....

Idag är en sån där söndag där jag saknar dig mer än ngnsin.
Är så mkt jag hade behövt bolla med just dig.
Hade velat ha din åsikt på det hela...

Vädret bidrar inte till att min sinnesstämning blir bättre..

All kärlek till dig min fina fina vän.
Du kommer bli den bästa mamman ever!!

Om man skulle sätta en bild på ordet trött så är det en bild på mig idag.
Fifan

Vart tog alla våra sommarkvällar tillsammans vägen???
Jag saknar oss..