Som alltid när jag känner mig lite nedstämd väljer jag att spä på det ytterliggare.
Besöker allitd Lottas blogg.
Den berör, den gör ont, den är på riktigt.
Här är inget förskönande av sanningen, utan ren jävla verklighet.


Jag försöker få mig på andra tankar med hjälp av musik ikv.
Men det når inte riktigt fram.
Gång på gång kommer jag in på FEL låtar..


Jag läser om Linda.
Fyrabarnsmamman som fick lämna in för en cancer som våldfört sig så hårt på hennes arma kropp att det inte gick att göra ngt åt det..
Det var för sent..

Tänker på vilken jävla tur jag har haft.
Tänker på Emelie som valde att lämna oss frivilligt.
Mitt i alltihopa blir jag medveten om att jag sitter och tänker på vilka låtar jag vill ha på min begravning.
Tårar trillar och jag vill inte fortsätta tänka, men kan inte heller sluta..