Min sinnesstämning är värre än värsta berg-och-dalbana..
Ena sekunden känner jag mig lyckligast i världen.
För att i nästa känna mig misserabel och inte tillräcklig.
Helt fucking värdelös..

Jag skyller på förkylningen.
Att den inte bara fäst sig fysiskt, utan att den trängt sig in i psyket på mig oxå.

Jag är så oredo för hösten som man kan bli.
Vägrar att inse att kvällarna blir mörkare och mörkare för var dag som går.
Blundar för att det snålblåser kallt och trotsar detta med att fortfarande bära shorts.
Försöker förtränga att vi snart är inne i mitten av augusti.
Skjuter på tanken att jag snart slutar jobba och att höstdepressionen snart är uppe på översta trappsteget för att alldeles strax knacka på dörren...

Jag är inte redo för höst än.
Långt ifrån.
Sommar, du kan väl ge oss lite mer tid tillsammans?
Jag är inte villig att släppa dig än...