Någon som jag bara har en ytlig relation till.
En "jobbrelation".
När vi träffas diskuterar vi mig.
Min framtid, mina drömmar, ja, allt handlar om mig.
Det gjorde det idag oxå.

Klädde mig i kavaj och shorts.
Vandrade iväg med ett äkta leende på läpparna, i ovishet om vad som komma skulle.

Vi tog i hand som alltid och satte oss ner i en var sin fotölj.
Det diskuterades.
Om mig.

Plötsligt kommer det fram att min handledare ska vara sjukskriven.
Inget allvarligt hoppas jag?
Så fort jag hör mig själv säga meningen blir jag alldeles stel i kroppen.
Innan hon ens hinner öppna munnen för att säga vad det är, så vet jag.
Jag hör ordet eka gång på gång i mitt huvud.
Även om det kanske bara hinner gå 3-7 sekunder innan hon formar sina läppar och säger det, hinner jag se de senaste åren spelas upp i huvudet på mig.
Sen kommer det.
BANG!
Cancer.

Jag blir så jävla tagen.
Såhär har jag inte känt på länge.
Tårarna stiger i ögonen och jag ber om ursäkt för min reaktion.
Jag är uppriktigt så nära att börja storgråta att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.
Jag säger att det ska bli bra.
För jävla bra ska det bli.
För det finns inga andra alternativ och om man har den inställningen så har man mer än halva vunnet.
Så klart att detta ska bli bra.
Att hon ska klara sig.
Bli frisk.

Vi styr in samtalet på ngt annat.
Saker som handlar om mig, men inte om sjukdom.
Till sist är vårt möte slut.
Vi kramas aldrig.
Men nu omfamnar jag henne och kramar henne hårt.
Jag säger återigen att det ska bli bra, för det finns inget annat.
Sen går jag till jobbet med gråten i halsen och en ensam tår faller ner för min kind.
Jävla skit-sjukdom.