Bergochdalbana.
Ett virrvarr av känslor som kastas hit och dit.
Arg och förbannad.
Ledsen och besviken.

Sårad.
Ont i magen.

Fan.
Trodde tillräckligt med tårar trillat idag.
Uppenbarligen inte.
Jag saknar det vi inte hade.

Mmmm, varmt välkommen till mitt liv just nu.....

Ont i magen.
Allt står mig upp i halsen.
Är så nervös och vill inte riktigt vara med idag.
Helst av allt vill jag bara gå hem.
Låsa in mig i min lägenhet och stanna där.
Kasta mig på sängen, dra täcket öve rhuvudet och komma brot bort bort från detta..
Varför har jag satt mig själv i skiten på detta vis...
Fan med..

Tänk vad ett samtal kan göra en glad.
Jag har levt på det hela dagen idag.
Tack.

Tycker minsann att du får komma hem från Grekland snart Sara.
För jag saknar dig lite för mkt nu faktiskt..

Trots att bilden failar, likt livet gör ibland.
Så kommer du alltid betyda mest lilla älskade syster yster.
Vad som än händer, så är det alltid du och jag.
Mot världen.
I vått och torrt.
Jag älskar dig.

Idag är en dag med fint väder.
Jag vill känna lyckan.
Men kan inte.
Omgiven av fina vänner.
Men det gör ont.

Idag är en dag då regn hade speglat min sinnestämning alldeles utmärkt.
Tårar trillar likt de ösregn som hägrat de senaste veckorna.

Idag är en sån dag då jag säger det igen.
Som så många gånger förr.
Kärlek är ingenting för mig.
Den gör bara ont.

Idag, en sådan dag där jag måste ta mitt förnuft till fånga.
Ta mig i kragen.
Helst av allt vill jag bara rymma från skiten.
Slippa se sanningen i vitögat.
Men nej.
Jag står som fastfrusen och tvingar mig själv gång på gång att genomlida det jobbiga.


Varenda låt med herr Hellström passar in på mig just nu.
Jag lyssnar, spelar låtar om och om igen.
Kan de utantill.
Refererar ALLT till det olyckliga...

...att aldrig ge hjärtat rakt ut...

Någon som jag bara har en ytlig relation till.
En "jobbrelation".
När vi träffas diskuterar vi mig.
Min framtid, mina drömmar, ja, allt handlar om mig.
Det gjorde det idag oxå.

Klädde mig i kavaj och shorts.
Vandrade iväg med ett äkta leende på läpparna, i ovishet om vad som komma skulle.

Vi tog i hand som alltid och satte oss ner i en var sin fotölj.
Det diskuterades.
Om mig.

Plötsligt kommer det fram att min handledare ska vara sjukskriven.
Inget allvarligt hoppas jag?
Så fort jag hör mig själv säga meningen blir jag alldeles stel i kroppen.
Innan hon ens hinner öppna munnen för att säga vad det är, så vet jag.
Jag hör ordet eka gång på gång i mitt huvud.
Även om det kanske bara hinner gå 3-7 sekunder innan hon formar sina läppar och säger det, hinner jag se de senaste åren spelas upp i huvudet på mig.
Sen kommer det.
BANG!
Cancer.

Jag blir så jävla tagen.
Såhär har jag inte känt på länge.
Tårarna stiger i ögonen och jag ber om ursäkt för min reaktion.
Jag är uppriktigt så nära att börja storgråta att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.
Jag säger att det ska bli bra.
För jävla bra ska det bli.
För det finns inga andra alternativ och om man har den inställningen så har man mer än halva vunnet.
Så klart att detta ska bli bra.
Att hon ska klara sig.
Bli frisk.

Vi styr in samtalet på ngt annat.
Saker som handlar om mig, men inte om sjukdom.
Till sist är vårt möte slut.
Vi kramas aldrig.
Men nu omfamnar jag henne och kramar henne hårt.
Jag säger återigen att det ska bli bra, för det finns inget annat.
Sen går jag till jobbet med gråten i halsen och en ensam tår faller ner för min kind.
Jävla skit-sjukdom.

Min sinnesstämning är värre än värsta berg-och-dalbana..
Ena sekunden känner jag mig lyckligast i världen.
För att i nästa känna mig misserabel och inte tillräcklig.
Helt fucking värdelös..

Jag skyller på förkylningen.
Att den inte bara fäst sig fysiskt, utan att den trängt sig in i psyket på mig oxå.

Jag är så oredo för hösten som man kan bli.
Vägrar att inse att kvällarna blir mörkare och mörkare för var dag som går.
Blundar för att det snålblåser kallt och trotsar detta med att fortfarande bära shorts.
Försöker förtränga att vi snart är inne i mitten av augusti.
Skjuter på tanken att jag snart slutar jobba och att höstdepressionen snart är uppe på översta trappsteget för att alldeles strax knacka på dörren...

Jag är inte redo för höst än.
Långt ifrån.
Sommar, du kan väl ge oss lite mer tid tillsammans?
Jag är inte villig att släppa dig än...

Ikväll låter jag Bon Ivers stämma omfamna mig.
Till bakgrundstoner av smattrande regn mot rutan.
Åskans knallar då och då..

Känner mig ensam ikväll.
Fast det är nog det jag vill.
Eller jag vet inte.
Nära till tårar och minsta motgång, som att spilla ut mitt te kommer kännas som jordens undergång...
Jag vet inte riktigt vad jag vill.
Jag vet inte riktigt vem jag är ikväll..

Så var de det här med tiden igen..
Att den går så fort.
Bara rinner ur händerna på en..
Allt man vill göra, allt man borde göra, allt man ska göra..
Jag hinner inte med.
Varit mkt nu sista tiden.
Alldeles för mkt..
Och för lite sömn på det, för lite träning och upp över öronen fullbokad..
Det tar nu ut sin rätt..

Stressad.
Ja, inre stress ta mig fan..
En seglivad förkylning lurar bakom örat och jag bara inväntar att den ska våldta min arma kropp..
Den ligger där på lur, väntar på att bryta ut när jag är som svagast..
Längesen jag lät tårarna falal fritt nu oxå..
Känner att det kan behövas..
Att det är alldeles för mkt som bara är där och byggs på.
Leva i en lögn?
Ja, ungefär känns det så nu....

Idag är en sån där söndag där jag saknar dig mer än ngnsin.
Är så mkt jag hade behövt bolla med just dig.
Hade velat ha din åsikt på det hela...

Vädret bidrar inte till att min sinnesstämning blir bättre..

All kärlek till dig min fina fina vän.
Du kommer bli den bästa mamman ever!!

Om man skulle sätta en bild på ordet trött så är det en bild på mig idag.
Fifan

Vart tog alla våra sommarkvällar tillsammans vägen???
Jag saknar oss..

Ikväll känner jag mig lycklig.
Jag är livrädd..
Så fort jag känner att det känns bra, så failar det ngnstans.
Jag är livrädd..

Nu sitter jag här igen.
Sleten efter festivalande så det både räcker och blir över.
Och med hjärtat i ngn annans hand.
Där det inte platsar.
Utslitet ur bröstet på mig, igen.
Jag lovade ju att det inte skulle bli såhär.
ALDRIG IGEN.
Iaf inte på jävligt jävligt länge.
Nu är jag dit-trillad igen.
Va fan tjänar detta till?
Att gå å bli kär.
Kär i ngn man verkligen tror på.

Bortkastad och nersmutsad, blottad, naken och åt helvete..
Fan,
Jag hatar det.
Visst, man vinner inget om man ingenting vågar.
Men jag är nog nära att ge upp.
Jag vill bort bort bort från allt som har med detta att göra.
Kärlek är  inget för mig.
Uppenbarligen...

Balkongdörren står på glänt.
Jag låter den kalla luften sugas in i mina lungor.
Smuttar på en kopp te.
Stearinljusen har snart brunnit ut.
Vart tog sommaren vägen?
Solen, det var längesen vi sågs?
Hösten, jag är inte redo för dig än..

Tittar ut genom fönstret och ser måsarna flyga omkring vinden.
Himlen är mörk och jag funderar på hur jag ska kunna somna inatt..
Tanken på att det är måndag redan i morgon får mig att vilja spy.
Denna dag är ångestladdad av bara fan.
Och sömnlösa nätter gör det inte bättre precis...