Förkyld så in i....
Tar mig upp ur sängen mot all förmodan och drar till jobbet.
Efter effektivit arbete inser jag att vaktmästaren inte tänker komma till jobbet.
Likaså min arbetskollega..
Idéen med att gå hem tidigare idag och hoppas på att sova av mig det värsta av förkylningen kan srtykas direkt...
3 mans jobb, men lasta på lite till dåra!!!!!
Det är jag som kommer få ett rent helvete på torsdag nästa vecka när jag kommer tillbaka från min lilla Stockholms weekend och ekonomikurs.
Hej-jobba-ihjäl-mig-veckoslut nästa vecka då....

Det positiva är väl att jag slipper lyssna på P4 utan kan ägna mig åt min musik, idag älskar jag spotify mer än ngnsin.

Jag är lyckligt lottad.
Även om jag gått igenom det jag har gjort så är jag lycklig.
Jag är så jävla rik.
Nej, pengar har jag på tok för lite av.
Men jag har ngt man inte kan köpa för pengar.
Tänk vad kärlek jag har i mitt liv.
Så många otroligt fina vänner så det finns inte.
I morse fick jag 3 stycken spontansms där det delades med kärlek.

Nu trillar tårar bara för att jag inser vad mkt fina människor jag har i mitt liv.
Vissa skulle jag göra vad som helst för.
Jag älskar er.

Jag ska torka hennes tårar
Jag ska kamma hennes hår
Reda ut alla härvor
Försiktigt och så gott det går
Jag ska bada hennes fötter
Jag ska tvätta hennes sår
Sen ska jag lyfta hennes händer och säga
där ser du själv hur högt du når

Jag ska lyfta hennes fötter
Dom ska flyttas tills hon går
Den ena efter den andra
tills hon trampat upp ett spår
jag ska gå i hennes skugga
Om hon faller finns jag där
Sen ska jag lyfta hennes händer och säga
där ser du själv hur stark du är

Jag ska köpa henne pärlor
det finns pärlor utav glas
Det är sånna jag vill skaffa
Sånna som kan gå i kras
Jag ska säga att det vackra
är så skört, så skört som du
sen ska jag lyfta hennes händer och säga
du ska va rädd om dig själv nu

Jag ska lyfta hennes krona
den av törne som hon bär
Jag befirar hennes huvud
från det som tränger, det som tär
Jag ska ge henne en gloria
som lyser upp vart än hon går
sen ska jag lyfta hennes händer och säga
där ser du själv hur högt du når
där ser du själv hur högt du når

Tack Kornelia.
Du är bäst <3

Det är måndag kväll.
Jag borde gå å lägga mig.
Men istället väljer jag ngt annat.
Jag må ha fått ett jävulskt infall.
Men just nu så kändes det bara som att det var just detta jag behövde.

Tröttheten rann ur mig.
Kläderna rann av mig.
Ljusen brinner och ett glas vitt befinner sig i min vänsterhand.
Här sitter jag naken i mitt kök och med nerdragen gardin och beundrar tulpanbuketten som står på mitt bord.

En blommas liv.
Tänk vad snabbt det är över.

Jag njuter av Bon Ivers toner som fyller mitt huvud, mitt kök och hela mig.

Jag sitter här en stund till och försvinner ut i tankar....

Trots en bra helg har ångesten funnits där.
Så fort det blivit lite för tyst, lite för ensamt så är den där som en käftsmäll från tredje världen..
Klumpen i magen bara växer och växer.
Det är fruktansvärt och jag vet inte vart jag vill ta vägen.
Jo, egentligen vet jag.
Helst av allt vill jag bara ligga i sängen.
Dra täcker över huvudet och stanna där.
För alltid.
Eller bara dra.
Packa en liten väska och dra.
Bort bort bort.
Söndag och klockan tickar på.
Borde gå och lägga mig.
Hoppas att ångesten dämpats lite tills morgondagen.

Om kvällen igår var koas så är ta mig fan denna dagen rent åt helvete.
Tack för att det är fredag.
Om det hade vart ngn annan dag hade jag sjukanmält mig resten av veckan.
ÅT HELVETE.

Tänker på vad min beteendevetare sa igår.
Det låter så bra.
Jag vill kunna tänka exakt så som vi kom fram till.
Men nej.
Det är blockerat idag.
Ingenting tänks som det ska.
Fuck it fuck it fuck it.

En timmes lidande kvar.
Allt känns kaos.
Tankar slåss och besegrar varandra.
Inga bra tankar alls.
Som sagt, en timmes lidande kvar.
Hur ska jag stå ut?
Men en ångest som kväver värre än värst.
Tårarna är inte långt från att svämma över de heller.
Fuck it.

Torsdag.
Idag kan jag haft ett av de bästa samtalen på länge.
Detta tillsammans med min beteendevetare.
Han trycker där det gör ont, men ack så skönt det kändes efteråt.
Han får mig att inse att jag ska tänka på det sättet jag ska tänka.
Han får mig att må bra.

Men nu är det kväll.
Och jag mår skit just nu.
Ångesten kastade sig över mig så fort jag kom innanför dörren.
Mådde ju så bra nyss..
Fuck it.

Hoppas magontet och ångesten dämpats tills i morgon.
Då är det jobb som kallar igen.
Fuck it.

Jag försöker få musiken att hela mig.
Det är ett steg i rätt riktning i varje fall.

Det bränner bakom ögonlocken när jag blundar.
Vet inte ritkigt hur jag ska kunna somna.
Allt detta för en liten gråtattack på 4 timmar. . .

Imorgon ska jag till sjukhuset.
Ångest.
Över det med.

Jag mår inte bra.
Inte alls bra.
Huvudvärken trilskas med mig dagligen.
Ångesten är så nära att ta över.
Jag vet inte hur länge till jag ska vara stark och klara av detta.

Det som vart min trygghet sista tiden, det enda som varit som vanligt håller nu på att dö ut.
Jobbet.
Fan.
Egentligen är detta inte så hemskt i sig.
För jag vill inte sitta där när jag är 40.
Jag är ämnad för ngt annat.

Men jag mår så dåligt.
Jag mår så fruktansvärt dåligt att jag inte vet vad jag ska ta vägen.
Vad enda liten smågrej blir så stor så det känns som jag ska gå sönder.
Bara den minsta lilla negativa motgång får mig att vilja gråta, skrika och gråta.

Jag antar att allt som jag har gått igenom sista året, har börjat lägga sig och jag börjat förstå hur nära döden jag egentligen varit.
Vad jag egentligen har varit med om.
Allt med cancer.
En nära vän som valde att ta sitt liv.
En kamp.
Jag är så rädd..

Ikväll brister allt.
Verkligen allt.
Jag vill inte att någon ska se, eller vill jag bara det?
Behöver jag någon som tar mig i sin famn och säger att det kommer bli bra?
Jag vet inte.
Tårar trillar och jag ser snart inte vad som skrivs.
Återgår till min ensamhet.

Jag måste återfå kontrollen över mig själv på morgonen igen.
Nu är det som att ngn bestämt trycker mig tillbaka i sängen och jag kommer inte upp.
Jag som aldrig egentligen varit riktigt morgontrött har förlorat mig själv.
Jag kommer inte upp.
Visst, okej att vi har flex-tid på jobbet.
Men det är inte samma grej.
Jag ska vara på jobbet kl 7.
SENAST.
Men när var jag det sist då?
Alldeles för länge.
Skärpning.
Ge mig min rytm tillbaka.

Idag gjorde jag något som jag borde gjort för länge länge längesen.
Fick insikt i något som jag egenltigen inte riktigt vet om det hade vart bäst om det förblivit osagt.
Jag tror inte riktigt att man visste hur oerhört sårbar jag var just då.
Hur hårt jag tog det.
Jag var så jävla utelämnad till livet.
Var så liten och ja, jag var en bricka i spelet.

Idag.
Nu när jag äntligen fått svar på mina tankar och funderingar.
Ett svar som jag lika väl kunde vart utan.
Det känns ont.
Eller gör det det?
Nej, egentligen vill jag nog bara spy.
Jag blir så trött på mig själv.
Dålig karaktär på den fronten med ja.
Va fan är mitt självförtroende när jag behöver det?
Överkörd.
Jag känner mig som en nertrampad fluga som fått vingarna bortryckta av ett litet snorigt barn på en halvdålig fyllefestivalskonsert.
Ligger där söndertrasad illa till mods.
Fifan.

Idag är ett under över huvud taget att jag tog mig upp ur sängen.
Klockan var 3 sista gången jag kollade.
Behöver egentligen inte ens nämna att jag känner mig allt annat än pigg för tillfället..
It sucks.
Jobb idag igen.
Positiviteten spritter i kroppen och det känns jättekul med det nya datasystemet som bara fuckar hela tiden.
Oj vad kul det är.
Eller nej.
Jag längtar bara ännu mer hem till min säng.

Idag skulle jag bara kunna lägga mig ner och gråta.
Inte sovit många timmar(om det ens är det inatt)
Huvudvärken från hevletet och en ångest som står mig upp i halsen och jag vill inget hellre än att bara spy upp den.
Fan.
Jag känner inte alls för att göra någonting idag.

Nej, jag är inte det.
Pigg som en mört, ungefär.
Eller egentligen inte.
Jag är trött men kan inte sova.
Hjärnan går på högvarv och jag har så ångestont i magen att jag snart inte vet vart jag ska ta vägen.
Tankarna bankar snart sig igenom skallbenet.
Men jag vet egentligen inte riktigt vad jag tänker på.
Borde gå å lägga mig.
Försöka sova bort den här oroliga känslan som bara växer sig starkare och starkare.
Ångesten som håller på att vända mitt maginnehåll ut och in.
Tårar trillar och jag har inte lust med ngt.
Försöka sova bort det här var det ja.

Jag har tappat motivationen helt.
Platt fall.
Vaknar och undrar va fan jag ska upp och göra så här tidigt.
Nytt datasysmtem på jobbet ska invigas idag.
Fuck it.
Jag vill inte.
Ge mig ngra arbetsbefriade månader så kanske jag kan hitta den där jobbgnistan igen.
Arbetslöst liv? Nej tack.
Men lång semester hade inte suttit speciellt fel alls.
Idag är jag mer trött än på länge.
Ångesten triggar som fan och jag vill inget hellre än att springa hem och gömma mig under täcket.
Parkera mig där och möjligtvis gå upp för att besöka toan, men endast därför isf.
Huvudvärken bankar som fan idag.
Magen är i uppror.
Jag. Vill. Inte. Idag.(hör mig själv säga det i samma tonläge som en trotsig 5åring som absolut inte vill)
Men jag VILL FAKTISKT INTE alls idag.

Jag är så trött på denna jävla sjukdomen som tvingar mig att leva ett helt annat liv än det jag vill leva.
Att alltid tänka på vad jag äter.
Att alltid ha med sig en hel jävla väska med grejer bara för att.
Jag är så trött på det.
Att inte kunna leva normalt.

Folk frågar: Men allt är bra nu? Du är frisk?
Till svar: Det funkar nu. Man blir inte friskförklarad för ens om 5 år.
Folk: Men annars är du helt frisk och återställd?
Svar: Ja, ungefär.(suck)
Egentligen vill jag bara skrika: NEJ DET ÄR JAG INTE! INTE ÄN! MEN DET KOMMER ALDRIG BLI SOM FÖRR.ALDRIG.
Hur mkt jag än vill så kommer det aldrig det.
Man får lära sig leva på ett annat sätt, men det kommer aldrig bli det som det en gång var.
Jag är låst.
Låst från att göra saker som jag verkligen vill.
Är så begränsad.

Men man får snällt acceptera.
Acceptera att man ändå har ett drägligt liv, att det funkar.
Att jag har underbara vänner i mitt liv.
En underbar familj som jag älskar över allt annat.
Acceptera att jag lever.
Jag lever.
Jag är tacksam för det.
Ett drägligt liv.

Jag kom i säng alldeles för sent igår.
Lasse W och jag sjöng ikapp med balkongdörren öppen och den sista skvätten glögg dracks upp.
Han sjöng för mig och jag för honom.
Jag beskådade mitt sovrum som jag är så nöjd med nu.
Min trygghet.

Tänkte på Martina, hon kommer från främmande vidder.
Min allra bästa Martina, min Winnerbäcks-vän, du min vän i livet.
Kom hem nu, vi träffas alldeles för sällan.
Men vi vet att vi alltid finns där för varann, kom ihåg mig.
Jag längtar till sommaren.
För då händer ngt speciellt.
Sommartradition.
Martina, jag och den som vill följa med.
Vandrar hand i hand innan mörkret faller.

Som en fribiljett mot himlen
Köpenhamn överallt
Farväl Jupiter, man måste vara två.