Jag såg DIG idag.
Helt plötsligt för fin för att hälsa.?!
Som om vi inte visste vilken den andre var?
Som om vi aldrig heller hade vetat?

Ett hatiskt sms skickades till dig.
Jag ångrar mig.
För nu är jag där igen.
Kanske inte lika hårt eller lika mkt, men jag är fan där igen...

Du svarade och det var igång.
Det sticker fan lika jävligt i hjärtat så fort jag ser att det är ditt nummer på skärmen.
Jag blir lycklig för en sekund.

För att i nästa inse att du inte är värd mig.

Att allt är kaos.
Att du gör mig förvirrad.

Du stör.
Du förstör.

Du river den muren jag byggt upp.

Den som jag var så förbannat stolt över.

Jag vill skrika, slå och spotta på dig.
Slita upp bröstkorgen på mig själv och visa dig hur mkt mitt hjärta blöder.
Hur jävla ont det har gjort och hur ont det fortfarande gör.

Som ett öppet pulserande sår som aldrig riktigt vill läka.

FAN FAN FAN.

Jag har inte glömt dig.

Jag ljuger som fan om jag säger att jag har det.
Och lögnen för mig själv, det är den värsta.

Du förstör ngt som är en fin början på ngt nytt.
Jag kan inte sätta ord på vad det är.
Jag vet att jag bara borde skita i dig.
Skita i allt.
För det lilla vi hade. Det är ÖVER.
Det är så jävla fucking över.
Ändå sitter jag här med värsta vattenfallskaskader nerför kinderna och kan inte sluta.

Nej.
Jag ska ta mig i kragen.
Gå och dränka ansiktet i iskallt vatten en halvtimme eller 2.
För att sedan dra på mig ngt vackert och få till det där håret.
Och känna mig för jävla vacker.
Utan dig.