Jag vet.
Jag har vart för jävla tråkig sista tiden.
Men det är då jag skriver.
När det känns piss och skit allting.
Detta är ett ställe där jag kan ventilera och då kommer oftast det jobbiga upp.
Alla jävla cancerskits-tankar som bara vill spottas ut och bli trampade på..
Den ångest som jag MÅSTE prata med min betenedevetare om.
Detta håller inte längre.
Jag mår ju för fan dåligt över det.

Jag vill kunna vara glad, på ritkigt.
Inte det där fejkade smilet som åker på i samband med sminket på morgonen.
Kunna få vara ÄKTA glad mest hela tiden.
Nu är det bara sådär ibland.
Den där äkta glädjen visar sig alldeles för sällan.
Det hade kunnat vara betydligt mer.
Jag hade velat mer..
Så innerligt att det hade vart mer äkta oftare...

MEN.
Jag är evigt tacksam.
För jag har ngra av de mest fantastiska människorna i mitt  liv.
Inte nog med att jag besitter en fantastisk familj som jag älskar över allt annat.
Utan inte minst, aboslut inte minst, MINA UNDERBARA VÄNNER.
Jag uppskattar er.
Jag älskar er.
Tack tack tack för att ni finns i mitt liv.
Jag kan inte tacka er nog.
För ni betyder så jäkla mkt.
Jag vet att jag säger att ni inte förstår.
Men vet att många av er har samma känsla om kamp fast på andra vis.
Jag vet att ni vill förstå, vill att jag ska prata med er.
Men jag måste jobba lite med mig själv.
Med hjälp av min beteendevetare, UTAN att bryta ihop helt fullständigt.
För så är det just nu.
Så fort jag ska försöka öppna spärrar jag medvetet det som känns jävilgast.
För att skydda från tårar.
Det är okej att bryta.
Okej att visa att allt inte är på topp hela tiden, att den är en styrka att kunna visa tårar.
Jag behöver bara sänka min ribba en aning först.

Jag älskar er .
Ni som finns där för mig, stöttar mig i min kamp,
Ni är fantastiska.
Kom ihåg det.

    <3