Slutet på början

Idag kom det.
Slutdomen.
När man ska få gå hem från jobbet.
Den siste maj är min tid på företaget slut.

Det är med vemod och ja, jag vet faktiskt inte riktigt.
Det känns inte så fruktansvärt ändå.
Tror jag inte.
Var ju ganska säker på att detta skulle komma.
Ett väntat beslut, så för en gångs skull ingen käftsmäll.

Det som känns jobbigast är kollegorna.
Kommer ju sakna dom jättemkt.
Och det verkar som dom kommer sakna mig med jättemkt.
Stämningen var låg när vi alla satt där och fick beskedet av vår chef.
Jag var den som var mest positiv till det.
Alla hänge med huvuden men försökte le och sa att det skulle lösa sig.
Jag är ju ung och utåtriktad som bara den.
Trevlig och kommer få ett klockrent betyg med mig i bagaget.
Ja, man tackar.
Men klart det ska lösa sig!

Efter en powerwalk, snack med mina fina fina vänner och musik som förgyllde så känns det lite bättre.
Denna veckan ska jag ta tag i mitt jobbsökande på allvar.
För nu är det just det som gäller.
Nu är det ta mig fan allvar.

På torsdag ska jag träffa min beteendevetare.
Han som ska säga hur jag ska bete mig nu när jag går igenom detta.
Egentligen ska jag väl komma fram till det själv när jag sitter där i hans lilla rum.
Det brukar vara så, att han säger att jag är så förnuftig.
Vet exakt hur man ska bete sig i situationer jag går igenom.
Jag ska sitta där och komma fram till detta.
I fotöljen som man kan snurra i, vilket jag alltid gör just för att man kan det.
Jag tycker om min beteendevetare.
Han är som en stor nallebjörn på ngt vis.
Jag önskar att jag kunde berätta allt för honom.
Jag måste göra det.
Men jag pallar fan inte gråta offentligt.
Har börjat tycka det är så jävla jobbigt.
Jag måste ta mig i kragen.
Jag vet att det är okej att gråta inför folk.
Helt okej.
Mer än okej tom..
Men jag vet inte.
Just nu är jag inne i en period där jag helst av allt bara vill hålla det jobbiga inom mig.
Inte belasta andra, hålla inne tårarna, för det känns så jobbigt att gråta.
Jag vet att jag alltid känner mig lite bättre efteråt, så jag förstår inte varför tårkanalerna inte svämmar över.

Nej, allvar var det.
Inget svamlande.
Ta tag i din jobbsituation Mikaela...





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0