Idag tog syster och jag varann i handen och begav oss till Karlskrona.
Det är en stad där jag upplevt så mkt vackert.
Gymnasietiden och studenten var ngt bland det bästa jag vart med om.
Men Karlskrona är inte en dans på rosor.
Långt ifrån.
Allt som har med sjukhus, cancer, cellgifter mm kastas gång på gång mot skallbenet på mig.
Som ett jävla knytnävsslag i ansiktet så fort stadens namn nämns.
Varje gång jag ska dit är det med bitterljuv sinnesstämning.

Vi körde in på sjukhusparkeringen.
Klistrade på det där icke-sanna-leendet och tänkte peppande; "Kom igen Mikaela, du är stark och klarar detta så jävla bra. Bit ihop."

In på ännu en avdelning som jag vart inlagd på.
Vi steg in i salen och den kvava luften och den påträngande sjukhusdoften gjorde sig mer påtaglig än ngnsin.
Det stod mig upp i halsen och jag vet inte hur många ggr jag fick svälja för att inte spy rakt ut.
Det stack i näsan och så många minnen kom tillbaka.
Allt som jag gått igenom skapade kaos och jag var så nära tårar flera gånger.
Jag ville inget hellre än att bara springa därifrån.
Köra hem fort som fan och gömma mig.

Mormor såg så liten ut.
Och så ledsen.
Ännu mer peppande i mitt huvud.
STARK MIKAELA, VAR STARK.
Mormor dillade ngt om operation. Hon fick inte ihop allt men syrran och jag satt hos henne i en timme.
Jag vet inte riktigt hur jag stod ut.
För när jag väl senare kom ut och fick andas frisk luften igen, hade jag kunnat lägga mig ner på marken och gråta helt hysteriskt.
Gråta för att frisk luft gör så mkt, gråta för det sköterskan hade sagt om mormor, gråta för allt jag själv har gått igenom.
Men jag gjorde det inte.
Jag svalde hårt igen och vi gick till bilen.

Nu sitter jag här och lipar som jag aldrig gjort ngt annat.
Tårar bara forsar och det känns som jag aldrig ska kunna sluta.
Sluta skriva måste jag iaf nu när jag inte längre ser bokstäverna....