Förra veckan lättade jag mitt hjärta.
Ut med alla känslor precis som det var.
Vände dom ut och in, kastade ut precis ALLT.

Jag vet inte riktigt vad jag väntat mig.
Innerst inne hoppades jag på att du skulle säga;
Mikaela, jag känner exakt detsamma.
Precis så känner jag.
Det är med dig jag vill leva nu.
Det är dig jag vill ha.

Den sannolikheten är ungefär lika stor som att det aldrig mer skulle regna.
Eller att alla världens krig skulle ta slut.
Att alla sjukdomar och all svält skulle försvinna och att man aldrig skulle behöva vara ledsen.

Idag fick jag världens konstigaste samtal.

Om du minns så var det JAG som sa att jag älskade dig förra veckan.
Det var oerhört jobbigt och tungt att behöva erkänna det för dig.
Att jag verkligen har så starka känslor.
Ännu tyngre var det att behöva erkänna detta för mig själv.
Att det faktiskt är så mkt jag tycker om dig.
Jag älskar dig är inga ord jag slänger med bara för att.
De tre orden betyder så oerhört mkt för mig, så om jag inte menade dom, skulle jag aldrig säga dom.

Ändå väljer du att ringa MIG ikväll.
Du väljer att prata med MIG om att du träffat en ny.
Att du inte vet riktigt vad DU vill med detta.
Att hon säger att hon vill försöka, och du har mage att be MIG om råd?

Tycker du att JAG är rätt person att prata med detta om?
Du säger att du inte vill såra mig.
Vad fan tror du att du gör nu???
Det är som att putta ner mig för en lång trappa för att sedan hoppa och sparka på mig.
Dra mig i lösgrusen, gnugga in stenen så jag blir ärrad för livet.
Slita ut mitt arma hjärta ur min kropp och hugga med kniv i det, om och om igen...

Tycker du att jag behöver detta?
Du säger att jag är den mest underbaraste och finaste människa du någonsin har träffat.
Att det aldrig var meningen att jag skulle bli ledsen, att du aldrig ville såra mig på ngt sätt.

Tycker du då att det är rättvist att göra såhär?
Att jag förtjänar detta?
Jag förstår mig inte på dig.
Inte alls.