"Det här vet du inte om
Men jag väntar på dig
Någon gång måste du bli själv
Och jag väntar på dig
Jag bidar tiden och det kommer ta tid
Jag har inte sagt något än
Men jag väntar, väntar

Du är inte så fin
Men det är nåt med dig
Som att komma hem
Första gången ja, du sa hej

Det är så logiskt alla fattar utom du
Du har inte en aning
Att jag tänker på dig precis just nu

Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv

Hon har ett falskt leende
Jag har sett det
Hur har du undgått det alla de här åren
Och jag har sett dina pupiller växer
När du är med mig
Du vet inte om det än
Det kommer att bli du och jag
Tillslut

Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv"


Låter musik fylla sinnesstämningen.
Är så jävla less på att allt jag skriver handlar om olycklig kärlek.
All musik jag lyssnar på är om precis just det..
Om den inte är olycklig, vänder jag på det hela så den blir det.
Fuck it fuck it fuck it.
Hur var det med det där jag tänkte och skrev överallt här om dagen?
"Raderar, förtränger och börjar om.."
Jo tack.
Det började minsann bra.
Alldeles för bra.
Visst tänkte jag på dig.
Men jag hade gett mig fanken på att nu fick det vara slut på allt detta.

Vad händer?
Du skickar.
Du som hade sagt att JAG skulle höra av mig när det kändes okej.
Du, som jag helst av allt i världen vill veta minst av, samtidigt som jag vill ta dig i mina armar och veta precis ALLT.
Vilka skor du har på dig?
Om du har den där fula jävla jackan på dig, som du älskar så mkt och var så nöjd över när du köpt.
Du var lycklig som ett litet barn, ivrig att visa upp den.
Det var bland det fulaste och mest osmakliga jag någonsin har sett.
Ändå kunde jag inte sluta le när du stod där i den och poserade framför min hallspegel..
Fan med.
Nu sitter jag här och fördjupar mig i minnen, tänker tillbaka på det som hänt den här sommaren.
Visst, det kanske är bra att jag nu fokuserar på den här olyckliga kärleken som rider min själ till fördärv..
Jag slipper tänka på allt som har med cancern att göra.
Eller för fan.
Vem försöker jag lura?
Det är ju den jävla fucking cancern och dig jag tänker på exakt hela jävla tiden.
Fifan.
Fifan fifan.
På onsdag ska det ringa en doktor fick jag ett brev om i förra veckan.
Antar att en slutdom på ngt ska komma då.
Om hur en del av allt ska se ut i framtiden.
Jag är rädd.
Jag vill gråta.
Och framför allt, jag hade velat ha dig i sängen jämte mig när jag ska somna.
Ännu hellre, vakna jämte dig hade suttit ännu bättre.

NOTE TO MYSELF:
Men för helvete Mikaela Nilsson.
Sluta lev i den där låtsasvärlden och kom tillbaka till verkligheten nu va.
Du klarar dig bra själv, utan människor som gör dig besvikna gång på gång.
Får dig att hoppas på saker som ALDRIG kommer inträffa.

Från och med nu, är det vänskapskärleken jag håller fast vid.
För det där andra? Som kallas kärlek, det är fan inget för mig.