Igår var jag återigen och pratade med ngn som förstår.
Ngn som på ngt konstigt vis till viss del kan sätta sig in i allt det jobbiga jag vart med om det sista året.
Fifan.
Han tycker jag är stark.
Som har kunnat komma igenom detta, utan ngn som helst psykologhjälp.
Visst, jag har kunnat prata om allt det där jobbiga som tyngt mig.
Det mesta iaf..
För min familj och mina vänner är de bästa.
Som de har ställt upp.
Jag är evigt tacksam.
Men först nu, så börjar det släppa.
Jag börjar nog ta in det mer.
Se verklighetne på ett annat sätt.
För detta gångna året har jag i omgångar levt i ett vakum.
I en bubbla.
Inte sett sanningen i vitögat på det sätt som andra runt omkring kanske har gjort.

Igår pratade vi om dig Emelie.
Hur det kändes när du försvann.
När du valde att ta det steget, och lämna denna värld.
Ofattbart.
Rädsla.
Saknad.
Känslor blandades om vart annat.
För en stund kände jag ilska mot ditt beslut, det du valt att göra.
Att inte ta ta gi det utan ta den enklaste vägen ifrån problemen.
Men snart insåg ja att jag ine kunde var arg på dig.
Du var ju Emelie.
Jag kunde inte vara arg på dig.
Jag var tvungen att acceptera detta val du gjort.
För hur fel jag än tycker att det är, hur mkt jag är saknar dig, så kommer du aldrig komma tillbaka hit till oss.
Det är slut med det i denna värld.
Jag saknar dig ofta,
Så ofta att det gör ont i hjärtat.
Igår pratade jag & din absoluta bästa vän.
Saker har hänt.
Saker som vi hade velat dela med dig.
Jag hade velat ha med dig där i diskussionen.
Höra ditt skratt.
Jag saknar det så ofattbart...
Det värker ännu mer i hjärtat när man tänker på att man aldrig ska få se de där avfyrande leendet å höra det glada skrattet.
Jag saknar dig Emelie.
Så fucking jävla mkt att det finns inte.
            <3