Jag vet inte hur jag ska ta det här.
Jag vet inte hur jag ska bete mig.
Hur beter man sig?

Jag vill skrika, gråta, sparka, slåss.
Kramas hårt hårt och aldrig släppa taget.

Jag är så förbannat arg på dig, samtidigt som jag inte kan vara det..
Du är en av de människor jag inte har mage att vara arg på.
Min älskade lilla vän.

DU, som spred så mkt glädje runt omkring dig.
Varför släppte du aldrig in oss , visade ditt svarta hål för oss, så vi kanske hade kunnat hjälpa dig?
Vi hade gjort allt för dig vännen, allt.
Bara vi hade vetat vad vi skulle göra..
Men du gav aldrig oss den chansen..
Eller gjorde du det?
Tankarna snurra, virvlar och slåss med varandra.
Var det ngt vi missade?
Sa du ngt som vi borde förstått?

Det känns tomt.
Tomt som fan.
Igår var vi vänner tillsammans.
Men du saknades ngt så fruktansvärt.
Vi lyssnade på DINA låtar.
På DIN musik.
Lät tårarna trilla.
Lät tankarna trilla in på alla de fina stunder vi haft tillsammans.
För det har vi, och dom är oändligt många..

Varför planerade du så mkt framåt, hela framtiden låg framför dina fötter Emelie.
(jag vet attt du inte alls hade gillat det ordvalet, för du hatade fötter.)
Men jag älskar ju dig vännen!
Det fanns så många som gjorde det oxå, gör det.
Hur fan säger man da?

Jag är så ledsen.
Så ledsen att det värker i hela min kropp..
Det går i vågor, men jag fattar inte..
Jag fattar inte att jag aldrig kommer att få se ditt underbara leende i denna värld igen.
Aldrig höra ditt underbara skratt.
Jag försåtr inte..
Varför Emelie, varför?