Gårdagen var ganska jobbig.
Tankar trillade hit och dit, hade dragkamp och jag är rädd att den onda sidan fick lite övertag...
Men samtidigt så var dagen underbar.
Min älskade lilla syster & mamma, fan vad jag älskar dom.

Min gode vän kom sent på en kopp kaffe.
Han sa ngra väl valda ord som verkligen var så rätt där vi satt berdvid varandra i soffan..
"Man vill liksom inte riktigt att söndagar ska ta slut, även om man inte gör ngt vettigt alls"
Så sant.

Jag ville inte somna igår.
Kunde inte.
Gjorde allt för att tiden skulle vara kvar.
Strök gardiner 22.30 en söndagskväll?
Satt och bara tittade ut, på fåglarna som flög där ute.
De flög därute utan så värst större bekymmer..
Främmande fågel.
Jag känner mig främmande inför mina egna tankar.
Främmande för mig själv.
Jag är inte den personen jag en gång var.
Kommer aldrig bli densamma heller.
Jag ska försöka bli bättre.
Bättre bättre bättre.
Men den delen av hjärtat som tillhörde dig, kommer aldrig riktigt bli hel igen.
Trots att du alltid kommer finnas där är det inte samma sak.
Jag saknar dig så oerhört, oändligt mkt så det gör ritkigt ont.

Långa nätter..
Somnade kanske vid 3-4 om jag ahde tur.
Klockan ringde alldeles för tidigt iaf..
Jag vaknade till den grymma verkligheten igen..