Operation idag.
Värdelöst att gå halva dagen och bygga upp ännu mer nervositet än den som redan kröp i kroppen efter en sömnlös natt.
Tvättas gång på gång med sterila medel..
Det står mig upp i halsen, jag vill bara skölja väck den hemska sjukhusdoften från min kropp.
Men icke.
Inget duschande det första dygnet, strikta order från farbror doktor..
Så jag får väl förlita mig på hans ord.

När jag låg där på operationsbordet, med en massa lokalbedöving, smärtstillande och en massa operationsdukar om vart annat, trillade tankarna in på dig min vän.
Var inte riktigt rätt läge att börja gråta helt hysteriskt när man hade en opererande doktor över bröstet,
Så jag fick behärska mig.

Jag försökte att fokusera på annat, prata om min flytt, att soffan kom idag, att pappa ska få bära allt som ska bäras  och jag ska bara peka vart jag vill ha det., (eftersom jag inte får lyfta nu direkt efter operationen)
 Att jag måste köpa vattenkokare, brödrost och dylikt.
Tankarna trillade ändå in på dig.
Jag tänkte på din lägenhet på Vinkelgatan.
Där vi hängde och samlade oerhört mkt minnen förra sommaren.
Det var stället att vara på.
Jag tänkte på din lilla söta vattenkokare du hade, som du fått av din mormor.
Jag tänkte på dig,
DIG, EMELIE.
EMELIE.
Min älskade älskade vän.
Hur kunde du må så här dåligt och dölja det för oss...?
Jag lyssnar på Melissa Horn, och vem tänker jag på då om inte just dig.
Du kommer alltid vara med mig i hjärtat, och i nästa liv ses vi min underbara underbaraste! <3