Det känns som jag står och stampar på samma ställe.
Fötterna känns fastvuxna i marken samtidigt som tiden bara flyger iväg.
Måndag, vips så är det fredag.
Veckorna rullar iväg och det går så fort så jag hinner inte med.
Behandlingen halkar efter..
Vad händer nu?
Kommer cancern tillbaka för att min kropp inte kan ta emot cellgifterna?
Det gifts om ska pulsera i mina ådror och ta dö på allt som har med cancern att göra?
Vad händer med det da?

Livet är fan inte rättvist.
Inte ngnstans.
Inte för att jag önskar ngn annan denna jävla hemska sjukdom som förstör ngt så fruktansvärt i människors liv.
Men det är inte rättvist.
Inte ngnstans...

Jag sitter på jobbet,
Jag gråter.
Just nu skiter jag fullständigt i om ngn ser mig.
Låter tårarna trilla som aldrig förr..
Jävla cancerhelvete...
Fan ta dig...