Jag sitter och tittar ut genom fönstret.
Ser ut över Karlshamns takåsar.
En fiskmås flyger förbi lite då och då.
Den här helgen har varit underbar.
På många sätt å vis.
Jag hade så innerligt velat ringa dig.
Berätta allt som hänt.
Skratta med dig åt saker vi hittat på, utan dig.
I morse var jag duktigt nära att ta upp mobilen, leta upp dig i kontaktlistan å trycka på gröna luren.
Sen kom jag på mig själv med att det inte skulle vara till ngn mening.
Insåg att jag inte skulle få höra det jag ville höra.
Ngt som jag saknar så oerhört.
Att höra ditt skratt.
Jag saknar dig Emelie.
Jag vet att det var det här du ville.
Det var verkligen det här du ville.
Men jag saknar dig så det gör ont.