Klockan ringde 06.00.
Jag bar med mig känslan av att inte vilja ngt annat än att bara ligga kvar i sängen hela dagen, från den stund jag slog upp ögonen..
Kallt ute, regnet stod på trösklen och ville inget mer än att komma in genom fönstret, innanför min hud, till mitt hjärta.
Försökte peppa mig till att det skulle kunna bli en bra dag ändå.
En bra dag trots allt.

I eftermiddag träffade jag en vän.
Som jag inte umgåtts med på hur länge som helst.
Jag märkte hur mkt jag har saknat det.

Vi kollade på film.
"A walk to remember"
Jag hade glömt.
Att hon dör av cancer.
Så fort ordet cancer nämndes blev jag kall.
Ögonen tårades, liksom nu.
Jag ska klara detta, det finns inget annat.
Men var gång man hör ordet, hamnar man i en viss sinnesstämningn som ingen som inte vart där själv, kan känna.
Jag torkar tårar.

Som varje gång nu förtiden när tårar tränger fram, kommer jag att tänka på dig.
Jag vill träffa dig min vän, men inte än,.
Inte på det sättet.
Det är för tidigt, alldeles för tidigt för att vi ska ses i himmelen.
Om du vill så får du gärna besöka mig inatt, finnas där i mina drömmar.
För jag saknar dig, saknar dig så det gör ont..