Klockan tickar.
Jag kan inte sova.
Om du hade levt Emelie, då hade du förmodligen varit vaken.
Vi hade kunnat dela denna sömnlösa natt med varandra.
Nu är jag ensam,
Jag pratar med dig, men får inga svar.
Kan bara tänka vad du SKULLE ha svarat om du fortfarande vore vid liv.
Jag förstår inte.
Jag fattar inte alls.
Jag har vänt och vridit, fram och tillbaka, upp och ner men nej, jag förstår inte.
Jag är medveten om att du är borta, det är jag.
Men jag greppar det inte.
Det är som min hjärna gömmer.
Gömmer de känslor som är för jobbiga att tänka på, för jobbiga att ha framme.
För svåra att känna..
Emelie, jag vill så gärna att du ska vara med i mitt liv, med i oss.
Vi älskar dig och kommer alltid att göra det.
Även om du valde detta.
Som så många ggr förr, jag måste acceptera. Men jag vill inte, samtidigt som jag vill.
Jag vill kunna förstå.
Förstå den lättnad du måste känt i detta.
Förstå den lättnad i detta val du gjorde.
Strö lite socker på mig Emelie.
Jag bara svamlar..
Kan inte sova..
Långa långa nätter..
Nu kommer de tillbaka igen.

En tid nu har jag faktiskt kunnat sova.
Men nu känns det som dessa sömnlösa nätter är tillbaka igen.
Emelie, jag saknar dig..