Idag pratar jag med en vän över Facebook.
Jag pratar om cancern.
Jag pratar om dig Emelie.

Just nu trillar tårarna.
Helt hysteriskt.
Det var ett tag sen de gjorde det.
Nu känns det som de aldrig ska sluta rinna.
Funderar på att gå till din grav, plocka lite blommor, gå dit och gråta ännu mer.
Frågan är om jag kan sluta efter det.
Fortfarande är det så jväla overkligt allt som har hänr.

Tänker på hur det var.
Om du hade kunnat så hade du tagit cancern ist för mig.
Jag vet  det min underbara vän.
Men det funkar inte så.
Man kan inte välja allt här i livet.
Men du valde.