Jag sitter uppe och stirrar ut i mörkret.
Ser ut över takåsarna.
Jag har legat på soffan hela dagen idag.
Inte varit ute över huvud taget.
Ångest, nej men välkommen.
Jag har vart dålig på att svara på sms och telefonsamtal, jag är ledsen.
Men idag har jag inte velat släppa in direkt ngn på livet.
Ingen alls.

Fick besök av en vän nu ikv..
Hade så mkt jag ville få sagt.
Men nej.
Orden stannar i mitt huvud.
Jag får inte ur mig det jag vill ha sagt, inte till ngn.

Jag önskar att du hade vart här Emelie.
Att du hade tagit med mig i dina föräldrars bil.
Att vi hade kört runt, runt runt.
Stannat ngnstans där du hade fått röka dina chokladcigaretter.
Fast jag inte tyckte om det.
Du hade fått.
För det jag hade velat ikv, hade du förstått.
Det ingen annan förstod, förstod du.
Jag hade velat dela denna stunden med dig Emelie,
Inte för att jag skulle prata om mitt liv, mina bekymmer, utan bara vara.
Vara med dig Emelie.
Vi hade inte behövt prata inte alls.
Eller jo, du skulle fått prata.
För jag saknar din röst ngt så in i helvete.