Ja.
Ngt så enormt..
Så fort ngt går det minsta snett så blir jag pissed off som fan.
När jag kör bil, ja det ska vi inte prata om.

Tror att det beror till största del på cancern.
Denna jävla hemska sjukdom som slår en i knävecken ngt så kollosalt.
Kanske cellgifterna bidrar till dessa humörsvängningar oxå.

Jag behveör gråta.
Gråta helt hysteriskt och länge.
Få ut det som känns jobbigast.
Min mamma har alltid sagt att det är bra att gråta.
Det känns lite lättare, lite bättre efteråt.
Min mamma har rätt..
Hon känner mig alltför väl, och vet precis hur jag fungerar..
Men som sagt, det var för längesen jag lättade på trycket..
Men snart kommer det nog braka loss..
I en mkt icke-passande situation..
Som alltid..

Men va fan!
Jag har rätt att gråta!
Så det känns lite bättre, lite lättare, att finna ännu mer positiv energi, ännu mera kraft.
Ja, så får det bli.
Planera in en gråtdag, hm, får fundera på detta...
Eller bara ta som det kommer kanske..