Jag ger mig.
Jag erkänner.
Jag hade inte släppt dig.
Det enda jag gjorde var att förtränga dig så gott det bara gick.
Och det funkade.
För stunden.
Fanns så mkt annat att lägga tankarna på att jag inte riktigt hann tänka på just det jag förträngde.
För ens nu.
Några månader sedan kröp det på mig mer å mer.
In i mitt undermedvetna och jag kunde komma på mig själv med att låta tankarna försvinna in i drömmarnas värld.
Hur det skulle blivit om det inte blev som det blev.
Hur det skulle vart om jag inte jag fick diagnosen cancer.
Så klart spelar många faktorer in.

Men nu ville jag bara gå vidare.
Jag krävde inte speciellt mkt.
Jag ville bara ha ett svar.
Ett svar på en enda fråga.
Jag ville kunna ta mig vidare ur det som trycker och känns.
Jag ville lämna den perioden i livet, kunna se framåt och inte hålla på och jämföra.
Släppa taget.
Det är lättare sagt än gjort.

Jag fick inga svar.
Och verkar inte få det heller.
Inte för att jag ställde frågan rakt ut, men ville ju se dig i ögonen när jag frågade.
Så jag kunde se om du sa sanningen.
Du skulle inte kunna få gömma dig bakom ord i ett sms, mail eller ngt annat.
Fick jag det?
Nej.
Inte ens det.
Så jag antar att jag kommer få leva med den frågan.
Som med så många andra grejer här i livet.
Samma fråga går på repeat på det mesta.
Varför.
Varför varför varför varför?
Jag lämnar det.
DU får väl din vilja igenom och lämna det osagt du med.
Tack.
Eller inte..