Torsdagen den 24.
Torsdagen den 24 september.
Torsdagen den 24 september 2009.

Mamma, pappa & jag sitter i ett väntrum på sjukhuset i Karlskrona.
Friskförklarad ska jag bli!
Mamma är nervös och är kissenödig hela tiden.
Dumt tycker jag, eftersom att jag ska bli frisk idag. Inget att vara nervös över liksom!
In på ett kontor.
Väntar på doktorn..
Denna eviga väntan överallt...

Doktorn kommer och stämningen i rummet faller platt ill marken.
Han ser inte ut så som jag vill att han skulle gjort. Han har sorg över sig.
Fuck fuck fuck
Han tittar på oss och säger att dom fått veta svaren från proverna.
Jag har cancer.
CANCER???
Va fan säger du gubbjävel??
Va fan är det du sitter så säger?
Ska jag slå dig hårt i ansiktet för att du ska ta tillbaka det?? Hur fan vågar du sitta å säga sådär??
Det är inte sant!
Ngn i ens närhet eller som man känner får inte det! Inte minst en själv.
Det händer inte!
Va fan!? Jag är 20 bast?
Har hela livet framför mig och så säger du att jag har cancer???
Tankarna snurrar och krockar om vart annat.

Mamma bryter...
Tårar trillar ner för hennes kinder och hon trycker min hand, hårt hårt..
Jag blir stum.
Helt jäkla mållös.
Blundar hårt och hoppas att jag ska vakna när jag öppnar ögonen.
FÖRSVINN dumma jäkla mardröm!! Bort med dig!
Men nej, när jag åter tittar upp igen så sitter doktorn framför mig fortfarande....
Jaha?
Vad ska man säga...?
Finns så många frågor, vad ska hända nu? Hur tar man bort det? Går det att ta bort? Kommer jag att tappa håret? När ska jag börja behandlas? Blir det operation? När blir det? När ska allt dra igång?
Frågorna är många, ack så många, men jag kan inte säga ett ljud.
Mamma trycker min hand hårdare.
Jag känner att det stiger i ögonen och även mina tårar trillar ner ohejdat  för kinderna.
Vi sitter där tysta.
Vad ska man säga?
Finns det verkligen ord på det här???
Detta chockbesked som skakar om ens värld ngt så enormt...??
Jag?
Jag har cancer?