Igår överträffade jag nog mig själv med hästlängder,
eller rättare sagt, jag gjorde det..
Min gode vän försöker dra in mig i sportens förundrade värld, och jag liksom gillar läget och hänger på..?
Detta kan inte stämma.
Jag måste lida av ngn sjukdom.....

Under hela min uppväxt så har sport inte funnits med i min värlsbild.
Det har legat en rätt bra bit utanför ramarna.
Som t ex den där sommaren när man var 7 bast, och skulle gå på fotbollsskola
Mamma bara skrattade när jag kom hem, ivrig till tusen, med en lapp i handen och utropade:
"Mamma mamma!
Jag ska börja på fotbollsskola!"
Eftersom fröken Nilssons sinne för bollar aldrig riktigt har funnits där så var detta en rätt korkad idé, fotbollsskola, tjohejsan..
Men jag gick dit, glad i hågen, alla kompisar var där.
Första dagen.
Sen blev det inte mer, för fy fasen vad tråkigt det var...
Å kass som jag vet inte vad var jag oxå!
Fick skämmas där jag sprang och försökte dribbla, men det enda som hände var att jag lyckades fälla mig själv och tappa bort bollen helt och hållet,.
Min karriär inom fotbollen var över redan där.

Sen dess så kollar jag, om det ngn gång skulle inträffa vill säga, endast på fotbolls-vm när Sverige spelar.
På den nivån är det liksom, ribban är lagd.
Men i takt med att jag började umgås med min gode vän så försöker han nu höja ribban till oanade höjder!?!?!?
Innebandy okej, men nu även fotboll på Lochen?:O
United och Arsenal, jaha, där ser man.
Visst, kanske kunde vara mer insatt än vad jag var, men är ju på god väg att bli det..?


Emelie kommer att döda mig.....