i don't love you like i loved you yesterday.

Jag är upprörd.
Upprörd över att man inte kan bete sig.
Upprörd över min egen skull, mina vänners, och över de som inte kan bete sig.
Mest över dem.
Upprörd för att man inte kan bete sig på ett vuxet och moget sätt.
Att man ist ska hålla på och hålla på, undvika och slingra sig.
Om man tycker/inte tycker, varför i helvete kan man bara inte säga det???
Hur svårt ska det vara?

Beror det på denna jävla cancern som våldtagit och misshandlat mitt liv?
Att man tror att jag är helt fruktansvärt överkänslig och att man inte kan säga ngt "negativt" till mig..?
Är man rädd att jag ska gå å ta livet av mig?
Knappast!
Ja, psyket är väl kanske inte det bästa, men när man gått/går igenom denna jävla cancerprocedur och överlevt, ska jag väl fan inte gå å ta livet av mig pga att DU säger att det inte känns riktigt okej???
Nej.
Jag tror inte det va.

Jag är upprörd.
Över hela grejen.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0