Huvudpersonen i mina sämsta minnen.

Igår var det tisdag.
Jag och två goda vänner käkade en sen middag och tog varsin öl.
När vi skulle gå påpekade jag att en av vännernas tändare låg kvar på bordet.
Att han inte skulle glömma den.
Han sa ngt i stil med:
"Tur att du påminde mig om den! Den är ju min medhjälpare till cancer"
"Det kan man få ändå"
"Ja du om ngn borde väl veta!"


Direkt efter han kläckt ur sig detta blir han helt likblek och kommer på vad han har sagt.
FÖRLÅT och puss och kramar.
Jag vet att han inte menade ngt elakt, att han inte alls vill såra mig.
Jag blev inte direkt sårad heller.
Men började fundera..
Varför har det liksom blivit en grej att skoja om?
CANCER.
När fan blev det kul undrar jag??????

All världens kärlek till Timbuktu och Movits!
Men här sjunger vi om cancer i röven och att du sitter i skallen som en hjärntumör..
Kanske bara är jag som hakar upp mig på detta.
Att det just handlar om CANCER.
Och att cancer inte är ngt kul.
Inte alls.
Visst, det är väl precis det de vill framhäva i sina texter.
Men någonstans är det fortfarande lite tabu-belagt.
Så fort ordet nämns, blir jag lite kall i hjärtat.
Känner mig lite vingklippt.

Gråter en skvätt och hade hellre sett fram emot en kväll ensam på soffan med mina tårar för mig själv ist för att kleta på ny maskara och gå och sätta mig på AW med kollegorna...
Men nej.
Jag orkar inte gråta idag.
Jag gör bara inte det..

Jag och finaste Sanna var å fikade innan.
Kom in på dig, som jag försöker förtränga.
Undra vad du gör,
Vad du har på dig.

Såg en tröja för några dagar sedan som det bara stod ditt namn på.
Tänkte att den hade passat dig som handen i handsken.
Att ingen hade burit upp den så bra som du.
Egentligen ville jag bara köpa den och ge dig den.
Säga att du hade vart vackrast i den.
Men nej.
Nu drömde jag igen.
För den verkligheten är det ingen som lever i...

Jag tänker på dig ibland.
Eller, ja, ganska ofta.
Undrar hur det är med dig.
Samtidigt som jag vill veta för att jag bryr mig, så vill jag inte.
För jag vet hur jävla pissigt jag kommer må om jag väljer att höra av mig till dig.
Gång på gång bygger jag falska förhoppningar.
Jag vet ju att dom kommer rasseras likt ett korthus så fort jag håller i första kortet.
Det är för tidigt.
För om jag frågar hur det är med dig, kommer du berätta om henne.
Och det vill jag inte veta.
Jag vill inte lyssna någonstans på det.
Fan med.
Ännu fler tårar trillar och jag inser att jag får ont i magen av att lägga så mkt energi på dig.
Allt kaffedrickande kan oxå vara en bidragande orsak.
Känner mig helt färdig.
Helt slut i rutan.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0