Det börjar närma sig.
Det händer grejer.
Jag är LIVRÄDD.
Så rädd att jag skulle kunna börja gråta i vilken sekund som helst.
Men det är ju detta jag vill.
Men jag är rädd.
Som fan.

Tiden rinner iväg.
I väntan på operationstid.
Skräckblandad förtjusning på den.
Vill så gärna men är samtidigt livrädd.

Mkt har hänt sen sist.
Jag har träffat mannen i mitt liv.
På riktigt kan jag säga att jag inte vill byta ut honom.
Inte ens mot Sverrir Gudnasson.
Då är det riktig kärlek vill jag lova.
Jobbet är ovisst.
Kanske arbetslös inom det närmaste.
Mkt tankar och ångest kring det med,
Borde väl varit lite mer engegerad i att hitta ett nytt.
Men väntan på operation sätter liksom käppar i hjulet på den fronten...
I takt med att ångesten sakta försöker ta över mig, lär det nog bli mer skrivet här.
Vet inte om jag ska vara glad eller mest ledsen över det...