Vid protesfabrikens stängsel
La du din hand på min axel
och sa att livet var något enkelt
Men jag kunde inte hålla med dig

På en betonglagd äng stod vi
Du bad mig ta kärlek lätt som en vind
Men jag var så ung och dumdridstig
Och tårar rann ner för min kind

För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar
Vem vet hur länge vi har varandra
I en nerlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet
Mötte jag min kärlek...

Håkan Hellström

Det är denna låten.
Fyfan vad den är bra.
Jag måste bara se Kings of Leon.
jag måste.

Idag är dagen lite halvjobbig.
Jag behöver så mkt pepp det bara går.
Bra musik, ja det är det jag tar till idag.

Huvudvärken från helvetet?
Nej men välkommen...

Det var jag,
Och en vacker vän.
Johnossi tog sin tvåmansorkester och gjorde den torsdagen till en av de bästa torsdagarna på länge.
Whats the point, man must dance och 18 karot gold.
Jag smälte som smör i solsken.
Ännu mer än vad jag hade smält innan.
En ny nivå, en annan inblick.

Senare på bussen hem, trötta av alla de apploder som frivillgt delats ut till väl valda män denna afton, satt vi där mitt emot varann och insöp den kalla oktobernatten.
Jag saknar.
Det var fint.
Tack.

Inget kommer bli som förr.
Det förgångna är borta.
I minnet finns det kvar.
Men verkligheten är ngt helt annat.
På en helt annan nivå en den dröm man kanske en gång hade.
Men det är väl så det är.
Att man ska se framåt.
Lämna det man gått igenom bakom sig.

Jag är ärrad för livet.
Dagligen påminns jag vad jag har gått igenom.
Även om jag känner mig frisk så finns ärren där.
Både på utsidan och insidan.

Ikv känner jag mig liten,
Förbannat liten med alldeles för stora tankar.

En av dina favoriter spelas på radion.
Alltid, var enda gång den låten dyker upp så blir jag varm i hjärtat för tankarna drar till dig lika starkt, lika mkt, precis varje gång.
Om du hade funnits i denna värld, hade jag skickat iväg ett litet sms.
Skrivit att jag tänker extra mkt på dig just nu och att jag saknar dig.
Ofantligt mycket.
Det var alldelels för längesen vi sågs min vän.
Det var även längesen du besökte mina drömmar.
Jag saknar dig.
Lyssnar på Familjens nyaste platta i min ensamhet just nu.
En tår faller sakta ner för min kind och jag fångar snabbt upp den med tröjärmen.
Vi hade älskat albumet tillsammans.
Emelie, Emelie, Emelie.
Hoppas att du har det bra där du är.

Den tiden jag fick med dig, den var ett jävla segertåg.
Tack för att jag fick ta del av den, fina fina Emelie.

Jag saknar dig.

    <3



 

Trött.
Får jag skylla mig själv? Ja, till viss del.
Idag är en sån dag.
Då det är alldelels för lite att göra på jobbet.
En sån dag då jag vet att jag egentligen hade behövt ta tag i allt med lägenheten.
Städa.
För det har halkat efter.
Pretty much om sanningen ska fram.
Huvudvärken som triggat skallen ett par dagar börjar mola och ögonen är tunga..
Det känns lite pissigt allting idag faktiskt.
Även om det kanske egentligen inte är det.
Å jag saknar dig.
Och dig.
Det är inte okej.
Och det dära med.
Fan fan fan.
En låt som spelades på radion, kanske kanske får den mig på bättre humör.

Efter en helg ngn annan stans än i Karlshamn så är jag helt slut.
Lätt värt hela helgen, men trött i kroppen är jag.
Men kan jag sova för det?
Nej.

Helgen har vart fylld med frågor.
Om hur det är med mig.
Känns bra att kunna glädja folk med positiva besked.
Men först nu känner jag hur jobbigt det har varit att prata så mkt om det.
Tankarna har varit många, frågor många.
En veckas semester från allt som har med cancer, sjukdom å allt sånt där att göra?
Ja det hade jag verkligen behövt.

Han gör det igen.
Igår var han med i P3, jäklar vad jag är kär i Håkan,
Han är lagom flummig, svävar i väg sådär härligt tankspridd och så jävla bäst.
Han är nog mannen i mitt liv.
Typ.
Jäklar va bra han är!
Släpper ny skiva dagen till ära.
Orutinerat som fasen att jag inte sitter med den i min hand, men det kommer det kommer.
Håkan, ska vi gifta oss?

Äntligen fick man träffa sin fina Annie igen.
Som jag har saknat och längtat efter denna fina flicka!
Körde halvdag tillsammans i lördags.
Utgång på det.
Tillsammans hand i hand mot Johan.
När Maskinens Segetåg kördes så ar kvällen fulländad!
Fan va fin du är Annie!
(Extra fin i ren-tröja)

Samtidigt som jag är mer lycklig än jag varit på länge så trissas min själ med oro, ångest och saknad.

Jag är glad! Så fantastiskt glad och lättad som nu har jag inte varit på länge länge länge. Jag vill skrika av lycka! Glädjetårar rullar nerför kinderna och jag låter dom rulla, av lycka! Jag fick beskedet igår, från koloskopin. Och ingen cancer! FY FAN VA UNDERBART! Är så lycklig så jag vet inte riktigt vad jag ska ta vägen. Fy fan va härligt!!!

Helgen närmar sig med stormsteg. Skönt det. Denna veckan har varit bättre. Mkt bättre. Men nervositeten växer starkare för varje dag inför beskedet. Beskedet från koloskopin. Jag är nervös till tusen. Tankarna trillar in på det allt mer och jag kommer på mig själv med att sitta å skaka av rädsla. Rädsla för det svar som kan komma. Jag vet att jag inte får tänka så. DET SKA VARA BRA. JAG SKA KLARA DETTA. Även om beskedet inte är som jag önskar mest av allt just nu, så kommer jag klara det. JAG SKA. För det finns inget alternativ. Emelie, jag är inte beredd att träffa dig på andra sidan ännu...

..Tar fan alltid emot att gå upp ngt så fruktansvärt.

Satte igång lugna låtar i spotify-listan.
Från ingenstans kommer denna låt upp.
En ensam tår faller längs min kind.
Tittar på min Betty Boop som har hedersplatsen i min bokhylla.
Den ensamma tåren får sällskap av flera.
Mina händer är kalla och ikv hade jag behövt en annan hand att hålla.

Jag saknar.
Jag saknar er.
Jag saknar det vi en gång hade.
Jag saknar OSS.

Känslorna pendlar upp och ner idag.
Ena sekunden är jag glad, posetiv till tusen och det mesta känns bra.
I nästa är allt botten.
Jag vill bara lägga mig ner på golvet, gråta hysteriskt, skrika svordomar åt allt och alla.
Just nu sitter jag ngnstans där emellan.
Idag finns det ingen som riktigt förstår hur jag mår.
Inte ens jag själv.
Jag kan inte tolka de känslor som rider min själv, min kropp som en markatta.
Hela denna dag känns som en enda stor berg&dalbana.

Här sitter jag med nymålafr naglar ,bordeauxfärg.
Ungefär så känner jag mig.
Bordeu.
Likt den nejlika jag hade på köksbordet i veckan.

Tankar snurrar.
Jag tänker på din mamma din älskade vän.
Jag vill ta dig i famnen, krama dig hårt hårt och säga att allt ska bli bra.
För jag vill att det ska det.
Jag vill så innerligt.

Jag är trött.
Så fruktansvärt trött.
Har jag drabbats av hösttrötthet?
Jag är så grymt omotiverad till att göra ngt annat i helgen förutom att sova sova sova sova...

Är det bara för att denna veckan har vart fylld med saker som jag inte ritkigt vet hur jag ska hantera?
För att denna veckan medfört oro i mängder?
För att denna veckan varit den jobbigast på länge?
För att jag sårat dig?
För att jag sårat mig?
Jag räcker inte ritkigt till denna veckan,
Jag räcker inte riktigt till mig själv.

Utslagen på soffan, med nystädad lägenhet.
Så får det bli ikv.
Ja, för städningen har även den blivit lidande.
För att inte tala om träningen denna veckan.
Och jag har insett att jag förmodligen aldrig kommer komma i ett par 27tums jeans igen..
Inte för min viktuppgång sen operationen, utan just pga operationsärret.
Jaha,
Köpa helt ny jeansgarderob.
Ja det är ju billigt som fan..

Jag önskar att denna helgen varar länge..
Att den inte är över på två röda.
För jag vet inte om jag orkar det.