Jag ger mig.
Jag erkänner.
Jag hade inte släppt dig.
Det enda jag gjorde var att förtränga dig så gott det bara gick.
Och det funkade.
För stunden.
Fanns så mkt annat att lägga tankarna på att jag inte riktigt hann tänka på just det jag förträngde.
För ens nu.
Några månader sedan kröp det på mig mer å mer.
In i mitt undermedvetna och jag kunde komma på mig själv med att låta tankarna försvinna in i drömmarnas värld.
Hur det skulle blivit om det inte blev som det blev.
Hur det skulle vart om jag inte jag fick diagnosen cancer.
Så klart spelar många faktorer in.

Men nu ville jag bara gå vidare.
Jag krävde inte speciellt mkt.
Jag ville bara ha ett svar.
Ett svar på en enda fråga.
Jag ville kunna ta mig vidare ur det som trycker och känns.
Jag ville lämna den perioden i livet, kunna se framåt och inte hålla på och jämföra.
Släppa taget.
Det är lättare sagt än gjort.

Jag fick inga svar.
Och verkar inte få det heller.
Inte för att jag ställde frågan rakt ut, men ville ju se dig i ögonen när jag frågade.
Så jag kunde se om du sa sanningen.
Du skulle inte kunna få gömma dig bakom ord i ett sms, mail eller ngt annat.
Fick jag det?
Nej.
Inte ens det.
Så jag antar att jag kommer få leva med den frågan.
Som med så många andra grejer här i livet.
Samma fråga går på repeat på det mesta.
Varför.
Varför varför varför varför?
Jag lämnar det.
DU får väl din vilja igenom och lämna det osagt du med.
Tack.
Eller inte..

Söndag.
Solen lyser ute.
Men det är kallt.
Helt annan luft än sommarns härliga vindar.

Nu drar det sig mot hösten.
Kallt.
Och ngra av mina vänner flyr lilla staden Karlshamn till plugg i andra städer.
Nea å Annie, jag saknar er redan.

Ja, nu jälvar!
Sista behandligen är avklarade.
10 stycken är avklarade och jag hoppas så innerligt att jag slipper skiten mer nu!
Jävlar vad bra det känns!
Just nu släpper jag bara på trycket och låter glädjetårar trilla från mina kinder!
Om jag får säga det själv, fifan va jag är bra!
<3

SISTA BEHANDLINGEN!
Ja, den har nu påbörjats.
Sen hoppas jag att jag slipper denna skiten!
Mådde som ett as efter behandligen idag dock.
Men jag fick väl göra det da!
Är ju sista!
Bort till Karlskrona imorgon igen, sista.

Människor imponeras av min styrka.
Säger att de inte förstår att jag kunnat vara så stark i detta.
Att de ALDRIG hade klarat det.
Nej, man kan ta mig fan inte förstå förens man är mitt i alltihopa själv.
Har jag egentligen förstått?
Allt som jag gått igenom, allt jag fått uppleva, allt jävla skit,
Operation, cellgifter, akutbesök till förbannelse.
Denna eviga väntan på provsvar från röntgen, blodprov..
Men man får ge jävlen på att man ska klara det.
JAG ska klara det.

Frågorna raglar över en.
Eller, fel ordval.
FRÅGAN.
Hur mår du Mikaela?
Hur mår du egentligen på riktigt?
Jag har inget svar på det.
Jag är glad att jag lever.
Det är jag.
Men egentligen är det för tidigt att ta reda på hur jag mår innerst inne.
Kroppen verkar fungera som den ska, och jag är otroligt tacksam för det.
Men själva psyket, jag vet faktiskt inte.
Tankar snurrar och härjar, känslor river och sliter.
Jag vet egentligen inte.
Jag vet inte.

Morgondagen är ngt jag längtar efter.
Längtat så innerligt efter.
Men det är med skräckblandad förtjusning jag ser på det ikv...

Fredagen den 20 augusti.
Maskinen kommer till lilla Karlshamn.
Till lilla Karlshamn?
Emelie, DITT band kommer ta mig fan till Karlshamn?!?!
Å var är du?
Varför är du inte här?

Ärligt talat så vet jag inte hur jag kommer ta morgondagen.
Antingen är jag lycklig så in i.
Eller så gråter jag.
För att jag saknar dig & hade velat dela detta ögonblick med just dig Emelie.
Men jag ska ta med dig ändå.
I mitt hjärta,
För där är du alltid.

Kvällen kan tänkas att bli jobbig.
Men jag ska göra det bästa av situationen.
Jag kommer relatera varje minut, var sekund till dig.
Mer än vanligt.

Jag ska blunda å minnas dig mer än ngnsin.
Du ska fan få dela detta ögonblick med mig, vare sig du vill eller inte!
Imon är det jag som bestämmer det!
Älskade älskade Emelie.

Sista behandlingen var planerad denna veckan.
Men nej.
Så blev det visst inte.
Blodvärdena låg inte inom rimliga gränser..
Jag som var taggad på sista nu.

Innan idag, när jag satt där på jobbet och hade för lite att göra, klickade jag min in på en av mina förebilders blogg.
Lotta Gray.
Hon är en fantastisk människa.
Ett levande exemplar att det faktiskt går.
Stark som in i...
Jag tittar in där ibland, när allt som man gått igenom blir för påtagligt.
För hon är en som kan sätta ord på känslor så fantastiskt bra.
En som förstår oron man går med dagligen.
Innanför det där "glada" skalet.
Den jävliga oron som ibland växer sig så stark så det värker i en.
Den där jävliga oron som får hjärtat att banka så hårt i bröstet på en att det känns som det skulle kunna hoppa ur kroppen på en.
Slita sig ur bröstet och landa där på golvet framför en.
Den där oron som kan göra en galen.
Som framkallar miljoner liter tårar.
Så många tårar..
Ofattbart många liter tårar som man inte riktigt fattar hur de får plats i kroppen på en.

När jag satt där på jobbet med bloggen framför mig, ser jag detta inlägget :
http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman//2010/august/basta-jenny.html#comment
Känner hur tårarna trycker på.
Oron knyter sig till en klump i magen.
Jag blundar hårt och sväljer.
Rysningar går genom hela min kropp, och de är inte det minsta behagliga.
Tankarna snurrar tills jag blir helt vimmelkantig och måste klicka ner.
Måste gå ifrån datorn, sätta mig i ett annat rum och blunda, hårt hårt hårt.
Fan ta denna jävla sjukdom.
Fifan för den.
Man kan undra vad man har gjort för att förtjäna den?
Förtjäna?
Det är inte rätt ord på det hela.
Varför ska man behöva drabbas av det?
En fråga som det inte verkar finnas ngt svar på.

Jag vet inte vad jag vill skriva längre.
Ser inte ens vilka tangenter jag plinkar på.
Kör på känsla.

Tårar flödar, likt världens vattenfall.
Tankarna trillar in på döden.
På dig Emelie.
Som valde frivilligt att bege dig till den plats som kommer efter detta.
Jag saknar dig så innerligt.

Känslan av att jag vill ringa ngn gör sig mer påmind.
Men även denna kväll vet jag inte vem jag ska ringa...

Jag lägger mig i sängen.
Ensam.
Ska stirra ut i mörkret.
Förhoppningsvis vakna till en ljusare dag och hoppas att ångesten har dämpats?

Det må vara vanlig söndagsångest.
Eller är det bara för att livet är förbannat orättvist.
Jag vet inte.

Nu i eftermiddag har jag iaf mått piss.
Trött på att tvätta.
Trött på att göra ingenting.
Trött på att göra allting.

Jag hade behövt dig idag Emelie.
Därför gick jag till din grav.
Kyrkogården ekade ensam.
Fina blommor prydde gravarna.
Det kändes ännu jävligare att se ditt namn där på stenen.
Jag tycktes mig höra ditt skratt.
Tårarna rann, jag är glad att jag var ensam.

Men nu vill jag inget hellre ha ngn som håller mig handen.
Tar mig i famnen och säger att det kommer bli bra.
Jag vill ha tillbaka dig Emelie.
Jag vill ringa till ngn som håller mig sällskap.
Som kramar mig och håller om mig tills jag somnar.
Men jag förmår mig inte att ringa ngn.
Jag vet inte ens vem jag vill ringa.
Fan fan fan.
Just nu känns allt bara för jävligt.



jag saknar dig så det gör ont.
så in i helvetes förbannat ont.

Vi ska vara fria
Men varför och från vem?
Vi ska spela svåra och aldrig längta hem
Jag gör ett misstag och jag gör det med flit
jag spelar chanslöst och ber dig komma hit
Vad du än gör med mig nu och vad du än försöker säga
nu så får du mig ändå
Om du trollar bort mig långt från dig och lurar hem mig med dina sämsta tricks
så får du mig ändå
tro att du har tröttnat på mig ring mig sen och ångra dig igen
så får du mig ändå
för vad du än gör med mig nu och försöker säga nu så får du mig ändå
Vem vill ha stolthet när man kan få den man vill ha?
Vad ska jag med värdighet när jag kan ha det bra?
Integritet vad har den nånsin gjort för mig?
Och tryggheten byter jag med glädje ut mot dig
Vad du än gör med mig nu och vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå
Om du trollar bort mig långt från dig och lurar hem mig med dina sämsta tricks
så får du mig ändå
tro att du har tröttnat på mig ring mig sen och ångra dig igen så får du mig ändå
För jag har bestämt mig mina känslor leker med dig
Jag har stämt dig så din pipa dansar efter mig och tämjt mig
tvätta rent min hjärna tills jag är fri
tills allt sjunger din melodi
Vad du än gör med mig nu och vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå
Om du trollar bort mig långt från dig och lurar hem mig med dina sämsta tricks
så får du mig ändå
tro att du har tröttnat på mig ring mig sen och ångra dig igen så får du mig ändå
vad du än försöker säga nu så får du mig ändå
blås upp mig och stick hål på mig blås upp och stick hål på mig igen
så får du mig ändå
För vad du än gör med mig nu och vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå så får du mig ändå

Plötsligt hittar jag bara bilden där.
Bilden på dig, mig, Annie & Nea.
Bilden från förra sommaren.
På den tiden vi hängde.
Alltid.
Vart tog den tiden vägen?
Jag saknar dig så jävla mkt Emelie.
Nu har jag inte drömt om dig på länge heller..
Ikv gråter jag.
Jag låter tårarna trilla så mkt de vill.
Tills de tar slut.
För detta är inte okej.
Det är inte okej alls att du är borta..
Igår träffade jag 2 kompisar.
Vi pratade om dig.
Sådär kl 3 på natten.
Du borde varit där.
För det var på sätt och vis genom dig jag lärde känna dessa människor.
Emelie, jag saknar dig så jävla mkt ikv.

Vi har inte det vi en gång hade.
Inte alls.
Vi hörs nästan aldrig längre.
Jag tänker ofta på dig,
Hör av mig ibland, men oftas utan ngt vidare svar.
Jag släppte in dig i mitt liv.
Mer än många andra.
Du öppnade dig till viss del du med.
Men vad hände?
Det där som bara vi hade?
Vart tog det vägen?
Jag saknar det..
Men det kanske är såhär livet funkar.
Att det man tycker om, försvinner?
Fan.
Idag är ingen bra dag.
Tårar trillar.
Det var längesen de gjorde det.
Det kanske bara behövs idag.
Gömma mig under täcket ett tag och försvinna i förhoppningsvis bättre tankar.
Går det?

Ångesten börjar redan krypa i kroppen.
Inte okej.
Inte okej alls.

Nu var det alldeles för längesen jag såg min lilla spralliga vän Josefina.
Så idag får det bli en tripp till Malmö och göra shoppingen osäker!
Saknat henne så!

En veckas semester som största tiden skulle spenderas i Stockholm.
Men icke..
Ist fick man vara hundvakt åt lille söte Cazper idag.
Fullt ös medvetslös så ligger vi utslagna i soffan både han och jag å slötittar på One Tree Hill.
Vi har det bra helt enkelt!