Jag mår inte bra.
Inte alls bra.
Huvudvärken trilskas med mig dagligen.
Ångesten är så nära att ta över.
Jag vet inte hur länge till jag ska vara stark och klara av detta.

Det som vart min trygghet sista tiden, det enda som varit som vanligt håller nu på att dö ut.
Jobbet.
Fan.
Egentligen är detta inte så hemskt i sig.
För jag vill inte sitta där när jag är 40.
Jag är ämnad för ngt annat.

Men jag mår så dåligt.
Jag mår så fruktansvärt dåligt att jag inte vet vad jag ska ta vägen.
Vad enda liten smågrej blir så stor så det känns som jag ska gå sönder.
Bara den minsta lilla negativa motgång får mig att vilja gråta, skrika och gråta.

Jag antar att allt som jag har gått igenom sista året, har börjat lägga sig och jag börjat förstå hur nära döden jag egentligen varit.
Vad jag egentligen har varit med om.
Allt med cancer.
En nära vän som valde att ta sitt liv.
En kamp.
Jag är så rädd..

Ikväll brister allt.
Verkligen allt.
Jag vill inte att någon ska se, eller vill jag bara det?
Behöver jag någon som tar mig i sin famn och säger att det kommer bli bra?
Jag vet inte.
Tårar trillar och jag ser snart inte vad som skrivs.
Återgår till min ensamhet.