Jag är så trött på denna jävla sjukdomen som tvingar mig att leva ett helt annat liv än det jag vill leva.
Att alltid tänka på vad jag äter.
Att alltid ha med sig en hel jävla väska med grejer bara för att.
Jag är så trött på det.
Att inte kunna leva normalt.

Folk frågar: Men allt är bra nu? Du är frisk?
Till svar: Det funkar nu. Man blir inte friskförklarad för ens om 5 år.
Folk: Men annars är du helt frisk och återställd?
Svar: Ja, ungefär.(suck)
Egentligen vill jag bara skrika: NEJ DET ÄR JAG INTE! INTE ÄN! MEN DET KOMMER ALDRIG BLI SOM FÖRR.ALDRIG.
Hur mkt jag än vill så kommer det aldrig det.
Man får lära sig leva på ett annat sätt, men det kommer aldrig bli det som det en gång var.
Jag är låst.
Låst från att göra saker som jag verkligen vill.
Är så begränsad.

Men man får snällt acceptera.
Acceptera att man ändå har ett drägligt liv, att det funkar.
Att jag har underbara vänner i mitt liv.
En underbar familj som jag älskar över allt annat.
Acceptera att jag lever.
Jag lever.
Jag är tacksam för det.
Ett drägligt liv.