Idag från ingenstans kom en bild på dig upp.
Från tomma intet bara sådär.
Det värkte till lite extra i hjärtat och en ensam tår letade sig ner för min kind.
Jag fångade upp den med pekfingret och studerade den tills det kom några fler.

Jag sitter här med min glasängel i handen.
Den glasängel som jag fått av din fina mamma.
Jag grämer mig att jag inte varit å hälsat på dom på alltför länge.
Det gör ont i mig.
Samtidigt som jag är lite rädd.
Rädd för att det ska låta som en dålig ursäkt, att jag inte haft tid.
Men det är faktiskt ganska mkt sanning i de orden.
Men jag känner mig som en hemsk människa...
Jag har inte vart vid din grav på länge heller.
Undra hur det ser ut nu när det är vinter även där...

Jag rädd att det ska brista helt och hållet.
Var längesen jag panikgrät för just detta.
Över just tanken på att du inte finns längre, att jag inte kan ringa till dig.
Att tiden med Emeli-doser är förbi..
Jag känner att det finns nära, den där gråten.
Alldeles otäckt för nära..
Dessa panikgråtattacker som gör att man inte ritkigt vet vad man ska ta vägen.
Vill jag vara ensam?
Vill jag att ngn ska hålla mig i handen och krama mig om det så skulle behövas?
Jag vet inte.
Ikväll är en sån kväll.
Igen.
En sån kväll där jag känner att jag har för lite vetskap om saker och ting.
De kommer alltför ofta.
Hur känner du dig Mikaela?
Jag vet inte..

Jag kan inte ritkigt prata om det.
Inte mer än här..
Jag kan inte berätta för min beteendevetare det jag egentligen vill.
Han säger att det lyser om mig.
Att jag ser ut att må hur bra som helst.
Det var längesen jag vågade erkänna tårar där.
Även om han är hur bra som helst, så var det alldeles för längesen han tryckte på de rätta punkterna så det bara släppte.
Nästa gång jag ska dit är det den 16 december.
Jag tror jag ska samla kraft och verkligen erkänna att det är mer än okej att verkligen gråta där och då.