1 och 2

Idag är det den första november.
Det har nu gått ett år sedan jag blev inlagd nere i Lund.
Kommer så väl ihåg känslan, sinnesstämningen och allt så klart att det lika väl kunde ha varit igår.
Jag sitter i min soffa och ryser.
Det är jättevarmt i min lägenhet.
Men så fort tankarna trillar tillbaka på just den förste november 2009 blir jag kall.
Jag vill ringa till mamma, krypa upp i hennes famn och känna mig som fem år igen.
Jag vill gömma mig under täcket och inte krypa fram på länge länge länge.
Tankarna trillar in gång på gång på gång till den hemska natten nere i Lund.
I ett vitt sjukhusrum, i en säng.
Ensam och liten kände jag mig.
I sängen brevid låg en tant som kändes mer död än levande.
Hon andades hysteriskt och skrek emellan åt.
Min panik går inte riktigt att sätta ord på.
Min rädsla var inte av denna värld.
Inte nog med att man var livrädd pga att allt snurrade som fan i min egen skalle.
Alla ens egna tankar, känslor..
Det var sista gången jag var ärrfri.
Nu pryds min kropp med en hel drös ärr.
Jag försöker lära mig att se dom som ngt bra.
Att det är ett bevis på min överlevnad.
Jag är inte riktigt där än.
Men på god väg.
Imorgon är det den andre.
Då är det exakt ett år sedan jag låg på operationsbordet och genomgick en 10 timmars operation.
Imorgon ska jag opereras igen.
Inte alls en lika stor operation, förhoppningsvis.
Port-a-carten ska bort.
Och förhoppningsvis för alltid.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0