Vid 9 tiden ska jag börja dricka den ofattbart äckliga kontrasten.
Smakar lakrits.
Å jag som HATAR lakrits...
Magen knyter sig av bara tanken..
Jag är nervös..
Inte för själva röntgen direkt.
Mer svaret.
Det skulle kunna visa vad som helst.
Men det ska det inte.
Det ska visa att jag är bra.
Det MÅSTE det.

Kan man verkligen gråta mer?
Det har ju varit så mkt tårar på sista tiden??
Tydligen finns det inget stopp på dom...

Igår var det jättesvårt att sova.
Till slut tog John Blund mig till drömmarnas land.
Men vet inte riktigt om det gjorde saken bättre...
Natten har mest bestått av mardröm på mardröm.
Vaknade en timme innan klockan ringde, och där låg jag..
Med tankarna snurrandes på allt...
Snälla..
Jag vet inte vem jag ska be till..
Gud?
Finns han?
Låt mig slippa mer elände..
Hade vart skönt att slippa mer motgångar...