Så.
Nu har jag röntgats.
Samma känsla av kontrasten som sist.
Helt varm i kroppen, å sedan avlägnas det sakta.

I väntrummet träffade mamma & jag ett trevligt äldre par.
Så skönt att höra att man ser så frisk ut och stark ut:)
Och att man kan vara glad och posetiv fast man går igenom värsta helvetet.
Det de berättade var nog bland det värsta jag vart med om.

Nu är det en evig väntan.
På besked av ngn doktor..
Jag är rädd.
Nervös.
Och vill bara gråta.
Jag är så in i helvetes rädd att det är svårt att vara ngt annat..
Försöker få tankarna på ngt annat.
De trillar titt som tätt givetvis in på dig, Emelie.
Vill besöka dina föräldrar.
Läsa ditt brev.
Men jag hinner inte..
Så många saker jag ska göra.
Så många människor jag vill träffa men tiden räcker inte till.
Vad gör man?