Att en dag kan ändras så från en annan.
Ena dagen lever man livet fullt ut.
Allt känns så bra.
Nästa får man besked att man har cancer.

Det är mer än 3 månader sedan jag opererades nu.
All cancer ska vara borta.
Cellgifterna cirkulerar i mitt blodomlopp och ska bryta ner om det finns ngt elakt kvar.
Samtidigt som det känns som allt detta med sjukdomen har gått så fruktansvärt snabbt, känns det som en hel evighet..

Igår var det fest.
Jag följde med 2 av mina underbara tjejkompisar, fast jag egentligen var lite trött.
Kvällen var trevlig och vi slog på utgång.
Ute träffar man folk man känner, ganska konstigt om man inte gjorde det, med tanke på att man bor i en liten stad, där alla känner alla.

"Hej! Å va kul å se dig! Hur är det med dig?"
Hur är det med dig?
Hur är det med mig?
HUR FAN ÄR DET MED MIG EGENTLIGEN???
Vissa dagar är den frågan ngt så fruktansvärt jobbig så jag vill bara spy på den.
Ibland vill man bara skrika:
"Hur fan tror ni att jag mår egentligen?!?!?!"
Men jag gör det inte..

Men jag vet fortfarande inte vad jag ska svara???
Just nu, fysiskt sätt så är det väl okej.
Så svaret blir oftast, det funkar.
Ja, och det gör det ju..
Det måste ju funka.
Men samtidigt så är det för jävligt..
Va fan har just jag drabbats av detta jävulska?
Den jävla stomipåsen och jag är fortfarande inte överrens å långt ifrån vänner, men det måste ju funka.
Alla nervtrådarna har inte hittat tillbaka dit dom borde..
Jag är stel i det jävulska ärr som placerats över hela min mage.
ÖVER HELA MIN MAGE.

Psykiskt sätt vet jag fan inte..
Jag kan nog inte beskriva det tillstånd jag befinner mig i.
Vissa stunder funkar det med, vissa lite bättre än andra.
Just nu vill jag bara gråta ut min sorg, låta tårarna rinna som världens vattenfall.
Öppna kranarna och inte stänga dom på flera timmar.
Men jag kan inte..
Det kommer inga tårar, och dom är efterlängtade som fan.
Jag hade behövt gråta helt hysteriskt över min livssituation, men kan inte..
Tårkanalerna känns uttorkade och jag känner mig fången som så många andra ggr innan i min egen kropp..

Jag kanske borde gå å prata med ngn.
Är ju faktiskt ganska mkt jag har gått igenom.
Men va fan ska människan kunna hjälpa mig med da?
Hjälpa mig ventilera?
Kanske kunna få mig till att gråta igen?
Hm...

Frisk ska jag i varje fall bli,
Så jävla frisk som man kan bli!
Det är tufft det man ska behöva gå igenom,
Men jag är stark.
Jag känner det.
Så jag ska klara det.
Motivationen till att klara det, trots deppiga söndagar har alltid funits där.
Jag kommer klara detta.
JAG SKA.