Jag vill skrika.
Jag vill slåss.
Jag vill gråta.
Men inget av det kan jag..
Även om tårarna känns nära som fan, så funkar ingenting.
Dagen har fullkomligt gått emot mig från början till start.

Depp redan i morse innan klockan ens hann ringa.
Depp i väntrummet, blodprovstagning.
Depp när man kom till jobbet.
En gnutta hopp och lycka kom då inte telefonen ringt på hela förmiddagen.
Inget samtal med dolt nummer.
Inget samtal betyder cellgiftsbehandling.

Helt plötsligt när det började kännas lite bättre, så ringde det.
Dolt nummer.
Innan jag tryckte på svara så visste jag var det gällde.
Jag visste att jag skulle få höra Maries röst.
Hon skulle säga precis de orden jag inte ville höra..

"Hej, det är Marie på dagvården.
Blodvärden är inte bra denna veckan heller...
Så jag skickar nya tider och ny provtagninslapp till dig"

Kul, kul grej..
fan..
Varför kan jag bara inte få göra klart denna jäkla behandlingen å sen är allt bra?
Jävla cancer..
Jag hatar den....