Idag är det där igen.
Den där känslan av oro som gör att jag bara vilja gå hem å lägga mig i sängen igen.
Dra täcket över huvudet och bara sova bort oron i magen...

Klockan ringde i morse och jag ville inte.
Blodprovstagning och jag ville inte.
På med kläderna.
Hitta humöret bland havregrynsgröt och Veckorevyn.
Men nej, jag fann det inte.
Inte helhjärtat.
I samma anda som tandborstning och sminket kletades dit så drog jag på det där "låtsasglada"-humöret som ligger i badrumsskåpet precis bredvid mascaran.

Skottade fram bilen.
Dörrarna hade frusit fast, som vanligt..
Fan vad jag hatar att jag inte är ägare till ett garage..
Jag hatar det alltför ofta..

Helst av allt ville jag bara lägga mig på marken, borra ner mig i snön för att slutligen ta tag i mig själv, gå 3 trappor upp, ställa mig i duschen och skölja bort min misärr med varmvattten.
Krypa ner i sängen igen och sova sova sova.
I smyg hoppades jag på att bilen inte skulle starta(förlåt min älskade bästa padd-bil) för då hade jag gjort ovanstående.

Men så blev det inte.
När jag slutligen kom in i bilen och den startade, kastade jag en snabb blick i innerbackspeglen.
Slog mig hårt på högerkinden och körde till sjukhuset.